Kantzonen – ett livfullt gränsland mellan skog och vatten
I gränsen mellan skog och vatten ligger det som ofta refereras till som kantzon. Kantzonen är viktig för vattenmiljön men har även stora värden i sig själv.
Där fukten och ljuset från vattendraget, sjön eller våtmarken möter skogen skapas en unik miljö. Ofta är miljön variationsrik, med träd i varierande ålder, olika trädslag och även döda träd. Här trivs ett stort antal fåglar, mossor och lavar samt andra organismer.
Kantzonens funktion
Alla kantzoner är viktiga för den biologiska mångfalden. Men kantzonens övriga funktioner skiljer sig delvis åt, beroende på om den gränsar mot rinnande vatten, sjö eller våtmark.
Kantzon mot rinnande vatten:
Kantzonen skuggar vattendraget och reglerar vattentemperaturen. Löv, barr och småkryp faller ner i vattnet och blir till föda för vattenlevande insekter och fisk. Död ved skapar livsmiljöer, både på land och i vattnet. Kantzonen stabiliserar strandkanten, förhindrar slamtransport samt förebygger störningar i markkemiska processer och näringsupptag.
Kantzon mot sjö:
Till skillnad från rinnande vattendrag är en sjö inte på samma sätt beroende av kantzonen för näring och beskuggning. Däremot är kantzonen även här viktig för att stabilisera strandkanten, förhindra slamtransport och bevara markkemiska processer och näringsupptag. En kantzon mot en sjö är även viktigt för den sociala hänsynen.
Kantzon mot våtmark:
Kantzonen mot våtmarken är en ljusöppen, fuktig miljö, där senvuxna gamla träd och många mossor och lavar ofta finns. Det är en viktig miljö för fåglar och vilt som rör sig i landskapet. Ofta pekas den speciellt ut som en miljö där skogshöns finner mat och skydd.
Skogsbruksåtgärder vid vatten
Att spara kantzoner mot sjöar, vattendrag och våtmarker är sedan många år en självklar och viktig del av den generella hänsynen. Ibland är det bäst att lämna kantzonen helt orörd, men ibland kan naturvårdande skötsel behövas för att kantzonen ska uppfylla sitt syfte. Målet är att kantzonerna ska vara skiktade och gärna lövrika. Bredden ska anpassas till de naturgivna förutsättningarna. Vid ett fuktstråk invid ett vattendrag breddas zonen för att sedan kunna bli smalare på mindre känslig mark. Bredden kan även behöva anpassas beroende på hur skiktad zonen är och vilken beskuggning den ger.
Precis som all generell hänsyn är kantzonens utformning och eventuella skötselbehov något att tänka på vid alla skogsbruksåtgärder, men åtgärderna varierar både beroende på omgivande skog och på kantzonens karaktär.
Föryngringsavverkning:
Vid föryngringsavverkning kommer skogsmiljön ändras dramatiskt. Finns förutsättningar är det därför viktigt att lämna en tillräckligt bred kantzon som kan hålla kvar det fuktiga, skuggiga mikroklimatet. Träd och buskar som bedöms ge en stabil miljö och bidra till kantzonens funktioner ska alltid lämnas. Kantzonen ska inte underröjas inför föryngringsavverkning, småträd och buskar bidrar till både skugga, stabilitet och mångfald.
Utströmningsområden, det vill säga de delar av marken där grundvatten tränger upp, är extra känsliga. I de områdena ska ingen avverkning ske.
För att undvika körskador ska ingen körning ske inom 10 meter från bäcken, sjön eller våtmarken. De sista tio metrarna ska även allt löv sparas, det bidrar till att förstärka befintlig och framtida kantzon.
Föryngring:
Ibland saknas förutsättningar för att lämna kantzon vid föryngringsavverkningen. Då är det viktigt att vid föryngringsåtgärderna skapa en framtida kantzon. Håll därför ut markberedning och plantering minst 5 meter från vattnet/våtmarken. Harvning får inte ske inom 10 meter från vattnet/våtmarken.
Röjning:
Vid röjning gynnas lövträd i zonen närmast vattnet. Sträva efter att skapa variation, tänk ojämna förband! Är zonen helt barrträdsdominerad kan luckor skapas och enstaka stammar röjas fram för att skapa en skiktad och variationsrik zon. En redan variationsrik kantzon lämnas orörd.
Gallring:
Vid gallring finns det fortfarande en möjlighet att forma en framtida funktionell kantzon som kan lämnas vid den kommande föryngringsavverkningen. Är gallringsskogen ensartat helt fram till vattnet eller våtmarken öppnas med fördel mindre luckor för att börja skapa en skiktning. Om det finns förutsättningar för lövuppslag kan en bitvis extra hård gallring de sista 15 meterna mot bäcken (en sida i taget för att behålla beskuggningen) ge förutsättningar för en skiktat, stabil och funktionell framtida zon. Precis som vid föryngringsavverkning är det viktigt att undvika körskador.
Dunmossan
växer i skuggan under träden, intill en källa eller runt bäckar. Dunmossa är en så kallad signalart och indikerar även att andra naturvärden kan finnas. Mossan är mycket känslig för uttorkning och för att arten ska kunna fortleva behövs en kantzon som bevarar den fuktiga miljön.
Entitan
är en stannfågel som ofta inte rör sig så långt från platsen den kläcktes. Den påträffas i ett gäng miljöer som ädellövskogar, igenväxande hagmarker, lövdungar och även i kantzoner mot vatten. En bra hänsyn till entita är att lämna funktionella kantzoner av lövträd mot bäckar och sjöar.
Öringen
finns i många av våra skogsbäckar, men för att trivas krävs beskuggning, vattentemperaturen får inte gå över 24 grader. Löv som faller ner i bäcken äts av diverse smådjur, som i sin tur blir mat till öringen. Döda träd som faller ner i vattnet skapar gömställen. Att spara en bra och stabil kantzon är en nödvändighet för att öringen ska finnas kvar i skogsbäckarna.
Kattfotslaven
behöver en högluftfuktighet och stabilt substrat. Ofta hittar man den på gamla granar i en sumpskogskant. Kattfotslaven har fått sitt svenska namn av de lite ludna mörka fruktkropparna som kan (men lite fantasi) påminna om trampdynorna på en katt. Bålen på laven syns som ljusa partier på mot barken. På bilden växer den tillsammans med gammelgranslav.
Tjädern
hittar föda och skydd för sina kycklingar i en skiktad kantzon mot våtmark, skiktningen ger skydd mot rovdjur och blåbärsris har ofta gott om larver som blir bra mat för kycklingarna. Där förutsättningar finns kan en bredare kantzon ge mer livsutrymme för tjädern.
Nyhet
Publicerad:
Generell hänsyn
Genom att spara en kantzon, gynna skogsbrynet vid gallring, lämna en trädgrupp på föryngringsytan, nyskapa död ved eller röja fram en igenvuxen torpgrund så att den inte skadas, skapas bättre förutsättningar för både djur, växter, insekter, svampar, lavar och kulturmiljöer att trivas i den brukade skogen. Allt detta är delar av det som till vardags kallas för generell hänsyn i skogsbruket. Generell hänsyn ska ingå i alla skogliga åtgärder och det är tillsammans med de frivilliga avsättningarna en grundbult i skogsbrukets naturvårdsarbete.
Generell hänsyn anpassas till de förutsättningar som finns vid varje skogsbruksåtgärd och område. På så vis – tvärtemot vad begreppet kan antyda – blir hänsynen specifik.
I en artikelserie går vi igenom olika delar i den generella hänsynen.