Död ved ger liv
Död ved bär en stor del av artmångfalden i skogsmiljöer och det behövs en mångfald av död ved. Ungefär en fjärdedel av våra skogsarter och omkring hälften av de rödlistade arterna i skogen är beroende av död ved som föda, växtplats, boplats eller skydd.
Att spara och skapa död ved i samband med skogsbruksåtgärder är ett effektivt och förhållandevis billigt sätt att öka mängden död ved i skogen, och därigenom också öka mångfalden.
Olika arter vill ha olika sorter död ved
Skogsarterna trivs på olika sorters död ved och de kan vara rätt kinkiga med vilken sort som duger; klen eller grov, liggande eller stående, solbelyst eller skuggad och i olika stadier av nedbrytning. Vissa av arterna kan flytta långt medan andra i bästa fall tar sig några meter om året. Vilka trädslag som lämnas är också viktigt. Alla trädslag och typer av död ved behövs därför, men inte överallt. Det är bättre att anpassa vilken typ av död ved som lämnas efter vilka trädslag som finns i beståndet och i omgivningen. Har man till exempel ett bestånd med mycket asp bör man prioritera att lämna både levande och döda aspar och i ett eklandskap bör man satsa på ekar.
Genom att variera val och placering av den skapade döda veden kommer det bli en mångfald av typer och trädslag på landskapsnivå.
Tänk på död ved vid alla skogsbruksåtgärder
Vid föryngringsavverkning lämnas all befintlig död ved som är äldre än ett år och det är viktigt att den inte skadas vid åtgärden. Dessutom skapas det ny död ved; minst tre högstubbar och tre grova toppar per hektar är Södras riktlinje. Den döda veden ger naturvårdsnytta redan under hyggesfasen. Många arter, framför allt insekter, vill ha sol.
Vid föryngring och röjning är det viktigt att inte skada den döda veden som finns. Särskilt viktigt är det att markberedningen utförs korrekt.
I gallringsskogen finns det återigen möjlighet att nyskapa lite grövre död ved. Därför ska det ställas tre högstubbar per hektar även här, gärna av löv om möjligheten finns. Inne i gallringsskogens skugga trivs andra arter än de som använder den solbelysta döda veden på hyggena. Genom att lämna och skapa död ved i båda dessa miljöer skapas en mångfald av livsmiljöer– och det ger en mångfald av arter.
Hänsynsytor och död ved
Efter en föryngringsavverkning tar det lång tid innan stora träd åter börjar bidra med ny död ved, ofta uppåt 50-60 år. De sparade hänsynsträden efter en föryngringsavverkning har förutom att de tillför nytta som levande ett stort värde i att kontinuerligt kunna bidra med ett tillskott på död ved under ungskogsfasen. Träd som lämnats som hänsyn vid föryngringsavverkning ska därför aldrig upparbetas och tas ut från skogen. Oavsett om de lever eller har dött bidrar de med stora naturvärden till beståndet.
Död ved och skogshälsa
I tider av granbarkborreangrepp är det lätt till att förknippa död ved med risker för skogshälsan. Det är därför viktigt att oskadliggöra färsk död ved av gran vid aktiva angrepp. Men det är också viktigt att inte drabbas för hårt av städiver. Så snart merparten av barken på granen har trillat av eller är löst hängande är trädet inte längre intressant för granbarkborren. Det finns då ingen anledning att upparbeta granen ur skogsskyddssynpunkt utan den bör då lämnas som död ved.
I död ved bor dessutom många av barkborrens fiender, som myrbaggen, parasitsteklar och rovflugor. Död ved bidrar till att dessa rovdjur finns i skogen och det höjer därför tröskeln för ett utbrott av granbarkborre. Död ved bidrar alltså till mer motståndskraftiga skogar.
Hur mycket död ved behövs?
Mängden död ved ökar i produktionsskogen och den viktigaste orsaken är den hänsyn som tas vid avverkning. I dag ligger nivåerna i Götaland på cirka 9 m3sk/ha jämfört med 4 m3sk/ha 1996. Samtidigt finns det fortfarande jobb kvar att göra. Naturvårdsverket har i en rapport från 2005 satt ett riktmärke om att minst 20 m3sk död ved/ha i 30 procent av hela landskapet behövs för att de flesta arter som är beroende av död ved ska kunna klara sig. I den obrukade naturskogen är det inte ovanligt med 80-100 m3sk död ved/ha. Så för att bevara vedlevande skogsarter måste vi fortsätta jobba både med hänsyn i produktionsskogen och frivilliga naturvårdsavsättningar.
Läs om medlemmen Inger Toompeas arbete med generell hänsyn:
Död ved i lagar och certifiering
Skogsvårdslagen
§ 30, kapitel 7:8 Vid all avverkning ska av hänsyn till arter, kulturmiljön och landskapsbilden buskar och enstaka träd, trädsamlingar, och döda träd lämnas kvar.
Certifiering
- Lämna all död ved äldre än ett år vid skogliga åtgärder.
- Skapa minst 3 högstubbar/ha vid gallring och slutavverkning
- Spara minst 3 stycken grova toppar/ha vid slutavverkning
- Lämna färsk död ved:
- från tidigare sparad hänsyn som blåst ner/trillat omkull
- från frö/skärmträd som blåst ner, två stycken per hektar lämnas kvar
Den vackra smalbandade ekbarkbocken lever i grova grenar på nyligen död ek. Bocken är en solälskare och gynnas av att grova toppar av ek lämnas vid avverkning. En annan åtgärd som gynnar bocken är att friställa ek inne i växande skog så att eken överlever och den döda veden i kronan blir solbelyst.
Vedtrappmossa har sin oas inne i skogen på murkna och fuktiga lågor av främst gran och tall. Artens spridning sker främst med hjälp av myror som tar med sig groddkorna (de små rödbruna prickarna i toppen på mossan) till en ny låga där mossan sen kan börja spridas. Den är alltså svårspridd vilket gör att ny död ved behöver bildas i mossans närområde för att den ska finnas kvar.
Gränstickan växer helst på kullfallna grova granlågor som börjar murkna. Svampen kan leva länge på en låga, men för att den ska kunna finnas kvar på lång sikt behöver den ett kontinuerligt tillskott på grov död ved. Gränstickan gynnas därför av frivilliga avsättningar där det finns gran i alla åldersklasser, även gamla grova granar som tillåts ramla ner och dö.
Spillkråka hittar både mat och boplats i den döda veden. Favoritmaten är hästmyror, som finns i stubbar av rötad gran, men även andra kryp som bor i död ved slinker ner. På våren mejslar spillkråkan ut sitt bo, en stor uppgift då bokammaren ofta är över en halv meter djup. När spillkråkan har flyttat ut flyttar någon annan in; storskrake, salskrake, knipa, skogsduva, ugglor, kaja, stare, mård, ekorre och fladdermöss nyttjar alla gärna spillkråkans bo.
Nyhet
Publicerad:
Generell hänsyn
Genom att spara en kantzon, gynna skogsbrynet vid gallring, lämna en trädgrupp på föryngringsytan, nyskapa död ved eller röja fram en igenvuxen torpgrund så att den inte skadas, skapas bättre förutsättningar för både djur, växter, insekter, svampar, lavar och kulturmiljöer att trivas i den brukade skogen. Allt detta är delar av det som till vardags kallas för generell hänsyn i skogsbruket. Generell hänsyn ska ingå i alla skogliga åtgärder och det är tillsammans med de frivilliga avsättningarna en grundbult i skogsbrukets naturvårdsarbete.
Generell hänsyn anpassas till de förutsättningar som finns vid varje skogsbruksåtgärd och område. På så vis – tvärtemot vad begreppet kan antyda – blir hänsynen specifik.
I en artikelserie går vi igenom olika delar i den generella hänsynen.