Södras webbplats använder cookies för att fungera på ett bra sätt. Vi använder också cookies när vi skickar personliga annonser. Tyck på "Jag förstår" om du förstår att cookies används. Om du vill neka att cookies används kan du själv stänga av funktionen via din webbläsares säkerhetsinställningar. Läs mer om Södras integritetspolicy

phone local_post_office
Skog & medlem
Till startsidan
account_circle Logga in som close
Sverige Skog & medlem Aktuellt Södrakontakt Markföreträdare och jägare i Östergötland: ”Så fick vi ner viltskadorna i skogen”

Markföreträdare och jägare i Östergötland: ”Så fick vi ner viltskadorna i skogen”

I en serie artiklar har vi berättat om projektet Kraftsamling Tall som går ut på att öka andelen tall i våra skogar. Samtidigt är tallen hårt ansatt. Hur går kombinationen ihop? Södrakontakt har pratat med Leif Pettersson och Martin Jeppsson, markägarföreträdare och jägare i Östergötland där man både lyckats sänka viltskadorna och uppnått måluppfyllnad i årets jakt. Här berättar de hur de gjort.

En av de stora utmaningarna med att öka andelen tall i skogsbruket är älgen. Men, vi kan inte skylla alla viltskador på denna skogens konung.  

– Ta rallarrosen som exempel. När den börjar växa kommer vildsvinen och äter. Om inte den äter kommer haren och rådjuren. Sen kanske dov- och kronhjort. När sen älgen kommer finns det inget kvar. Då måste den äta tall, säger Leif Pettersson som Södrakontakt träffar på Vreta Kluster utanför Linköping tillsammans med Martin Jeppsson som är viltförvaltare hos en av Östergötlands största skogsägare, Holmen. 

– Älgstammen måste vara i balans med foderutbudet. Men jag tror att vi ska glömma hur många älgar vi kan ha per tusen hektar och istället räkna på hur mycket viltfoder vi har per tusen hektar, säger Martin Jeppsson.  

Martin och Leif börjar berätta om hur deras två älgförvaltningsområden gjort för att sänka viltskadorna och samtidigt nå måluppfyllnaden för årets jakt. 

Ett enda stort ÄFO och en stor skogsägare 

– När jag började i älgförvaltningen 2012 hade vi ett enda stort ÄFO, säger Leif Pettersson som idag är ordförande i ÄFO 8. 

Han konstaterar att det varit en stor fördel med en stor skogsägare i förvaltningsområdet, en som har muskler att göra de åtgärder man pratar om. 

– Vi måste hjälpas åt på markägarsidan. Holmen har varit loket i detta fall, säger han och berättar att företaget tidigt började inventera viltskador i en egen viltbetningsinventering, VBIN, som man fortfarande använder.  

Martin instämmer. 

– Det underlättar med en stor markägare i området, där finns alla verktyg i en egen låda. Stora markägare har ofta många jägare och kan bestämma hur de ska jaga, när de ska jaga, vilka jägare som får jaga och hur strukturen ska se ut. Vi kan ju som i detta fall även tillskjuta medel att göra egna inventeringar och utveckla samarbeten med viltforskningen vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. 

Och trots att det stora älgförvaltningsområdet numera är uppdelat i ÄFO 1 och ÄFO 8 så har många av de som numera ingår i ÄFO 8 varit med i ÄFO 1 och därmed fått tillgång till utbildning och information. 

– Och vi har en fördel med att det bara finns två älgskötselområden i ettan och sju i åttan som är relativt stora. Att komma ner till ett par skötselområden i varje ÄFO är en framgångsfaktor, tror Leif.  

Nackdelen med många små skötselområden är att regler och förordningar kan tolkas på olika sätt samt att traditionerna varierar.  

Leif förordar skötselområden på minst 20 000 hektar och konstaterar även att älgbetesinventeringen, ÄBIN, är ett viktigt verktyg. 

Hägn och rutor ger fakta 

Under åren 2011 till 2014 sköt man 400-500 älgar i Kolmårdens ÄSO.  

För några år dessförinnan, 2008, hade det visat sig att viltskadorna på Holmens egna marker där uppgick till hela 36 procent per år enligt den egna VBIN. För att säkerställa att det verkligen var älgen som ställde till det, kontrollerades DNA där tallen skadats.  

– Fakta är jätteviktigt, det är en grundpelare för mig, säger Martin.  

Ett sätt att få reda på hur viltskadorna egentligen ser ut är hägn.  

– Då syns det tydligt var älgen varit, säger Leif som använder samma metod på sina åkrar och vallar. 

– Man ser inte skadorna med blotta ögat, men med ett hägn eller en ruta kan man se vad som är betat. Det här kan man med enkla medel ordna på sina egna marker. 

Utnyttja hela jakttiden 

I Martins älgskötselområde har man valt att främst fokusera på att balansera älgstammen, först därefter sätts fokus även på dov- och kronvilt. 

– Nu har vi fått älgstammen på rätt nivå här i detta område, så nu får vi ta tag i resten.  

Idag är skadenivån på våra marker nere på 13 procent (enligt VBIN) och för hela ÄFO1 är årsskadad tall enligt ÄBIN sju procent som flerårsmedelvärde. 

Både Martin och Leif vill sålla bland alla regler som är förknippade med älgjakten. 

– Allt ska vara lovligt från dag ett, slår Leif fast. Man ska inte hålla på att spara. Om du skjuter en älg första dagen eller i februari, tänk på vilken skada den älgen kan ställa till med under tiden. Och utnyttja hela jakttiden! 

En annan anledning till att klara av älgjakten ”i tid” är att jägarna då även hinner med nödvändig avskjutning av övrigt vilt. 

Leif och Martin förordar också avlysningsjakt. 

– Skjut djuren på den plats där de finns, då når man målen mycket fortare, konstaterar Leif.  

Hellre klövviltsförvaltning 

Det heter älgförvaltning och älgskötselområden. Martin och Leif pratar hellre om klövviltsförvaltning och vill inkludera även övrigt klövvilt, vildsvin, rådjur, dov- och kronvilt. 

– Men vi behöver få ner älgen till en balanserad nivå och tänka framåt så att vi bygger viltstammar efter fodermängd. 

Martin och Leif konstaterar att många jaktlag är lite för försiktiga i sitt uttag. Man skjuter inte allt man har bestämt sig för att skjuta. 

– Har man bestämt sig för att skjuta 30 älgar, då ska man skjuta 30 älgar, säger Martin. Vi måste våga skjuta 100 procent av våra egna planer: – För att nå fem procent årliga ÄBIN-skador måste vi öka avskjutningen. 

Han medger att det är möjligt för honom att påverka jägarna inom Holmens områden. Där utbildas de cirka 200 jaktledarna i effektivitet. 

– Det handlar om hur jaktlaget lägger upp sina samlingsplatser, vilken såt man jagar mest i, vilka pass skyttarna sitter på, vilka hundar som används. Och vi måste komma ihåg att kronviltsjakt och älgjakt inte är samma sak. 

I mindre områden eller områden med flera aktörer är utmaningen större. 

– Men det är jätteviktigt att vi är överens med jägarna i ÄFO-grupperna, säger Leif. Bra relationer och dialog är grunden för att komma vidare. Kan man komma överens är det också en framgångsfaktor.

Titta på fodertillgången  

– Viltförvaltning handlar om djur i förhållande till fodertillgång och där måste vi försöka få balans, slår Martin fast och vill använda ordet kvalitet i sammanhanget. 

För om vi kan få älgkalvar som väger 70 kilo, varför då nöja sig med kalvar som bara väger 30-35? 

– Det är ju då viltförvaltningen mixas in i grytan.  

Han vill öka medelvikten och reproduktionen hos älgen.  

– Djuren i skogen ska må väl.  

Därför krävs avskjutning. Om maten inte räcker, behöver djuren bli färre. 

– Det är samma sak om jag har 60 kor i ladugården så behöver jag ha mat till 60 kor. Annars får jag göra mig av med några kor, säger Leif som är mjöl- och spannmålsbonde till vardags. 

Samma resonemang bör gälla i skogen tycker de båda.  

– Glöm hur många älgar vi ska ha per tusen hektar. Titta istället på hur mycket viltfoder det finns på de tusen hektaren. Och det finns underlag om man vill räkna ut detta. 

Och återigen handlar det om balans. Balans mellan älg och övrigt klövvilt. Finns det mindre övrigt klövvilt kan man kosta på sig fler älgar och tvärtom.

close

Du kan nu välja vilken startsida som ska visas nästa gång du besöker Södra från den här enheten.