– Kalvvikterna är ett bra sätt att mäta hur älgstammen mår, men de har inte gått upp sedan den nya förvaltningen infördes för sex år sedan, säger Mia Kjällander.

Mia Kjällander är vilthandläggare och samordnare av viltförvaltningen på länsstyrelsen i Östergötland. Hon konstaterar att älgstammen är på nedgång och avskjutningen har minskat från 3 372 för sex år sedan till 1 916 älgar förra året.
– Förra året var tilldelningen 2 279 djur så avskjutningen var i genomsnitt 84 procent.
– Trenden är att skogsskadorna går ned men inte så snabbt som markägarna skulle önska. Det är svårt för markägare som också är jägare att verkligen ta på sig hela markägarkostymen i förvaltningen. Det tar tid att lära sig använda det ökade inflytandet. Det fungerar bra i vissa älgförvaltningsområden, sämre i andra. Det avgörande är vilka som ingår i älgförvaltningsgruppen och att ordföranden får med alla på båten.

Målet att årsskadorna på tallstammar får uppgå till högst fem procent nås inte på långa vägar. Betestrycket har sänkts generellt men målet för tallbetningen har inte nåtts. Mia Kjällander anser att det är viktigt att hålla nere stammarna av samtliga klövviltsarter för att minska betestrycket så att skogsägarna ändå vågar sätta tall på tallmarker.

Vem har ansvaret

Jan Persson är själv jägare. Här med labradoren Bill. – I mitt jaktlag är diskussionerna precis som på andra håll. Många jägare ser ingen älg och säger att de är slut. Men skadorna finns så vi måste hitta balansen och bland annat genom att minska klövviltstammen antingen det är älg eller hjort eller rådjur. Foto: Anders Åneklint.

Jan Persson är sedan 11 år vd och skogsförvaltare för Häradsmarken som sköter häradsallmänningar i Östergötland och Småland. Han ingår i viltförvaltningsdelegationen som företrädare för skogsnäringen.
– För oss på Häradsmarken är viltet den viktigaste skogsskötselfrågan. Betesskadorna kostar oss miljontals kronor om året i sänkt tillväxt och kvalité och vi kämpar hela tiden för att komma tillrätta med problemen. Bara den viltavskräckande behandlingen av nysatta plantor kostar en tredjedel av vad vi får in på jaktupplåtelserna varje år. Även om betesskadorna minskat på många håll måste klövviltstammarna minska rejält för att återställa balansen mellan klövvilt och fodertillgång.

Han konstaterar kort att det är bättre än tidigare. Siffrorna har blivit bättre och älgstammen har minskat om än från en mycket hög nivå.

Han är långtifrån odelat positiv och hans käpphäst är vem som har ansvaret.
– Jag har frågat och fått svaret att det finns ett delat ansvar. Men ingen kan svara på hur det är delat och ett delat ansvar är inget ansvar. Min uppfattning är att den som har ansvaret också ska ha befogenheten. Om det nu är markägarens ansvar att producera skog så måste vi också ha befogenheten att ta bort de älgar vi skulle vilja. Systemet förutsätter dock att man når konsensus genom de olika nivåerna: skötselområdena, förvaltningsområdena och viltförvaltningsdelegationen. Det för med sig ändlösa diskussioner mellan markägare och jaktintresset.

– Vi måste nå ut till alla markägare med informa¬tion om situationen och öka deras engagemang. I Södra satsar vi på att både viltombuden och särskilda tjänstemän ska nå ut lokalt, säger Tomas Andersson.

DAGS FÖR AVLYSNINGSJAKT

Tomas Andersson är ledamot i en älgförval-tningsrupp (ÄFG), ingår i Södras viltgrupp och är ordförande i skogsbruksområdet Åtvidaberg västra. Där består skogen i princip av 40 procent tall och 60 procent gran. Viltbetningen i det området betecknar han som den värsta i hela Östergötland och kartorna över betesskadorna lyser röda.
– Viltförvaltningen fungerar tillfredsställande men kan bli bättre. Det svåra i förvaltningen är att skjuta fullt varje år och det problemet är störst i skötsel-områdena. I genomsnitt har bara 80 procent av tilldelningen skjutits de tre senaste åren. Jag hör alldeles för ofta "det finns inte älg", men älgen finns där maten finns och måste skjutas där. Därför hoppas jag vi inför avlysningsjakt i slutet av säsongen för att nå målen.
– Det långsiktiga målet i vårt älgförvaltningsområde (ÄFO) är högst fem procent årsskada på tallstammar och vi ska ner till fem älgar per 1 000 hektar. Där är vi snart. Men vi har långt kvar när det gäller övrigt klövvilt. I jakten prioriteras älg och vildsvin medan kronhjort, dovhjort och rådjur glöms bort.

Rase saknas

Klövviltets betestryck utsätter skogen för stora påfrestningar med både sänkt tillväxt och kvalitets-förluster. Sammantaget orsakar det skogsbruket tiofalt större förluster än vad jakten ger i intäkter. Betesskadorna förklaras av stora stammar av klövvilt och bristen på foder.

Målet att RASE (rönn, asp, sälg och ek) ska ha en positiv konkurrensstatus har bara uppnåtts på 13 procent av ÄBIN-provytorna i länet.

Mia Kjällander menar att det spelar mindre roll vilka mål som sätts upp för älgstammen om det inte finns mat.
– Vi vet sedan länge att RASE nästan inte finns inom vissa områden och om det blivit bättre är det knappt märkbart.
Tomas Andersson som är ute i skog och mark nästan dagligen beskriver hur det kan se ut.
– Jag har sett områden som är hägnade för att man vill ta upp RASE eller ädellöv. När inhägnaden håller viltet ute har jag räknat till över 10 000 trädstammar per hektar att välja bland när jag röjer. Utanför staketet finns inte ett enda exemplar av RASE.

MINSKA STAMMEN KRAFTIGT

Jan Persson menar att markerna är så hårt nedbetade att det inte finns något mellanskikt och då är tall det enda älgarna hittar att äta.
– När älgen ökade på 1970- och 1980-talen fanns gott om hyggen och mycket bete. Gamla skogsarbetare har berättat att rallarrosen då var ett arbetsmiljöproblem för att frökapslarna flög in i ögonen. Idag hittar du inte en rallarros. Foderbasen har betats ner sedan 1990-talet av den ökande älgstammen så dagens hyggen producerar inget eller väldigt lite foder. Björk är det enda som växer och det enda vi röjer idag men är inget bra foder.
– Det känns konstigt att höra jägare och markägare säga att älgarna är slut när vi har stora betesskador. Jag anser att vi nått till en punkt när något drastiskt måste göras. Klövviltstammarna måste sänkas kraftigt en gång för alla så att vi får tillbaka betet. Sedan kan vi släppa på mer djur igen. Om mjölkkor har betat ner fullständigt i sin hage hjälper det inte lantbrukaren att halvera antalet kor och låta dem fortsätta beta på samma mark.

GÅR FÖR SAKTA

Jan Persson tycker att diskussionerna och dialogen i älgförvaltningsområdena är bra men det går för sakta.
– Jag tror att man måste acceptera att man inte kan komma överens. Då måste markägarna bestämma hur det ska vara i skogen. Om markägaren inte jagar själv måste jägare anlitas. Då är det viktigt att få till jaktkontrakt så att det är markägarna som behåller sina rättigheter, säger Jan Persson som också lyfter problemen med dovhjort och rådjur.
– Det finns ingen bra dovdjursförvaltning. Man skjuter i första hand handjuren. När hindar och kalvar blir kvar ökar stammen snabbt och det är samma sak med kronhjorten.

KALVVIKTER

Mia Kjällander berättar att när de nya älgförvaltningsgrupperna utbildades trycktes särskilt på vikten av att rapportera in kalvvikter och spillningsinventera vartannat.
– Just kalvvikter är egentligen ett bra sätt att mäta hur älgstammen mår. Går vikterna ner så finns ingen mat och skogsskadorna går upp.

Målet för kalvvikterna är att få upp dem till 70 kg.
– Vi är inte ens i närheten att nå det målet och det finns faktiskt ingen skillnad mot när den nya förvaltningen infördes för sex år sedan. I år ska vi skriva om planen och då kanske vi ska ha mera realistiska mål för kalvvikter i länet.

Därför har vi älgförvaltning

  • Syftet med den nya älgförvaltningen är att skapa en älgstam av hög kvalitet som är i balans med betesresurser och som också tar hänsyn till skador på skog och inverkan på den biologiska mångfalden.
  • Detta ska ske i samverkan mellan myndigheter, organisationer, markägare och jägare som tillsammans ska skapa en uthållig älgförvaltning.
  • Östergötland är indelat i åtta älgförvaltningsområden (ÄFO). I varje område finns en älgförvaltningsgrupp (ÄFG) som tar fram en älgförvaltningsplan för området. Planen fastställs av viltförvaltningsdelegationen som består av politiker och representanter för olika intressen, bland annat skogsnäringen.
  • I Östergötland finns också en klövviltsplan där allt klövvilt ingår men förvaltningen är oklar.