”Gudrun har gett oss nya insikter, erfarenheter och glädjeämnen”

Södrakontakt har haft förmånen att följa paret ända sedan stormen. Idag träffas vi igen för att prata om vad som har hänt under dessa 20 år. När de dukat fram kaffe och kakor och satt sig ner i det mysiga lantköket, låter de minnena vandra tillbaka. De stannar inte vid stormnatten, utan vid känslan de hade precis innan den förödande stormen.

Fastigheten Arnes livsdröm

– Jag arbetade med skogsbruksplaner på Södra, och min livsdröm var att köpa en skogsgård. 1988 lyckades vi förverkliga den drömmen. Vi kämpade hårt med skogen, huset och ekonomin. Dessutom hade jag ett reservatsärende med länsstyrelsen som blev avklarat och utbetalt under hösten 2004, vilket gjorde att vi kunde köpa lite ersättningsmark. När vi på nyårsaftonen 2004 blickade framåt, kände vi att vi var på en bra plats och att mycket hade löst sig. Men man ska aldrig räkna ut något i förväg, säger Arne.

Stor förödelse

Hård vind var förvarnad natten den 8-9 januari 2005, men få hade kunnat ana hur stark stormen Gudrun skulle bli. Arne minns hur han öppnade ytterdörren och tittade ut. De hade granskog i närheten av huset och det luktade starkt, likt doften av nedsågad gran, och de förstod att det var allvarligt. När de i gryningen såg förödelse med egna ögon, var det som all energi rann ur dem.

– Vi var bedövade, det kändes som vår framtidsdröm, som skulle ge guldkant åt pensionen, hade blåst bort. Tusen frågor snurrade i huvudet, där huvudfrågan var: hur ska vi reda ut det här, säger Arne.

Prisgarantin avgörande

Totalt blåste 60 procent av skogsarealen på 170 hektar ner. Arne var dessutom dubbelt drabbad eftersom han vid den tiden var områdeschef i Ljungby skogsbruksområde, vilket innebar att han fick ta tag i andras katastrofer och sätta sin egen åt sidan. Han och Marianne var inte i sin egen skog under det första året. Tack vare Södras löfte om prisgaranti kunde de slappna av och vänta på sin tur. 

Arne och Marianne poängterar att beslutet om prisgarantin var helt avgörande för att den fällda skogen kunde tas om hand på ett så bra sätt som den gjorde.

– Vi var bland de sista som fick skogen upparbetad, 2007. Totalt blev det 17 000 kubikmeter. Det som blåste ner var avverkningsmogen skog, 24-25 meter hög. Vi tänkte att vi hade vår bankbok i skogen. Vi väntande på ett bra pris, men det priset blev aldrig tillräckligt bra och så blev granskogen 110 år. Vi har fått ett nytt synsätt på hur länge man ska låta träden växa. Det går inte att låta skogen stå och bli över 20 meter hög och tro att den ska klara en storm. Det är ett nytänk som är positivt. Idag vet vi att klimatförändringar innebär stormigare vintrar och att det inte är bättre att vänta med avverkning tills träden är för höga, säger Marianne.

2007 började Arne och Marianne att markbereda och plantera. Under perioden fram till 2009 satte de 150 000 plantor, främst gran. Under 2010-2012 gjordes de första lövröjningarna och mellan 2015 och 2017 gjordes slutröjningar. 

Dags för gallring

– 2018 gallrade vi den skog som inte blåst ner, som idag är cirka 40 år gammal. När jag såg travarna vid bilväg tänkte jag att det var länge sedan jag såg sådana travar. Det kändes speciellt, säger Marianne.

Gudrunskogarna, som nu är i 20-årsåldern, börjar komma upp i den dimension och höjd som innebär att gallring står för dörren. De är nu 10-12 meter höga.

– Det känns härligt att se skogen växa på Gudrunhyggena, livet kommer tillbaka. Förra året föryngringsavverkade vi tre hektar 65-årig skog som inte blåste ner, men som var påverkad av granbarkborre. Om 10-15 år finns det återigen en del att avverka, säger Arne.

Planen sprack

Den ekonomiska planen de hade tänkt ut nyårsafton 2004 sprack.

– Vi var på gång och skulle börja ta ner den avverkningsmogna skogen. I stället kom allt på en gång. Men det har inte blivit så illa som vi trodde då. Vi hade skogsförsäkring, och de som hade det har gått relativt skadeslösa ur händelsen, säger Arne.

Pengarna för den stormfällda skogen, försäkringen och statens reduktion på 50 kronor sattes in på ett skogsskadekonto med uppskjuten beskattning i 20 år.

– Eftersom vi inte har haft några inkomster från skogen, så skulle dessa pengar täcka alla kostnader under lång tid. Vi har fått ha framförhållning och koll. I år ska det kontot avslutas, och pengarna ska tas in i verksamheten. Det gäller även fortsatt att vara försiktigt med utgifter, det dröjer 10-15 år innan det kommer inkomster, säger Arne.

När Arne och Marianne sammanfattar sina erfarenheter, både privat och professionellt, under de senaste 20 åren, inser de att det inte bara har varit elände. De har blivit många erfarenheter rikare och fått en tankeställare om att ta vara på livet här och nu. Arne och Marianne var 60 respektive 57 år gamla när stormen drabbade dem.

Sammanvetsade skogsägare

Bland de första upplevelserna efter Gudrun var att Arne och Marianne fick vara värdar för dåvarande skogsminister Ulrica Messing, som fick en inblick i vilken nationell katastrof stormen medförde. 

Men det mest bestående intrycket är ändå gemenskapen och hur sammansvetsade skogsägarna blev när alla var i samma situation.

– Vi samverkade och hjälpte varandra på ett sätt vi aldrig gjort förut och den fina gemenskapen kvarstår än i dag, säger Arne.

Skogligt intresse väcktes

Även Marianne blev en del av gemenskapen. Innan Gudrun arbetade hon inom vården och såg hur Arne var tyngd av alla arbetsuppgifter. Hon bestämde sig för att ta tjänstledigt och hjälpa till på kontoret med telefonen som aldrig slutade att ringa. Därmed blev hon en del av Södra och arbetade sida vid sida med Arne med att tackla effekterna av stormen som dragit in i deras liv.

– Med stormen väcktes mitt skogliga intresse. Jag hade aldrig intresserat mig för skogen tidigare, det hade varit Arnes område. Nu blev den även en del av mitt liv, och jag har engagerat mig i förtroenderådet, och även i valberedningen, där jag nyligen avslutade mitt uppdrag som sammankallande, berättar Marianne.

Pengarna räckt till guldkant

Pengarna på stormkontot har inte bara räckt till att sköta skogen, utan även till att sätta lite guldkant på tillvaron.

– Vi har gjort många långa skogsresor till Nya Zeeland, Australien, Sydafrika och Nordamerika, men även till länder i Europa. Vi ändrade vårt tankesätt och insåg att vi inte kan vänta, utan att vi måste leva här och nu. Det kändes rätt efter allt vi gått igenom, och vi gjorde det vid rätt tidpunkt. Numera orkar vi inte längre. Om det inte hade varit för Gudrun hade vi aldrig åkt jorden runt på detta vis, säger Arne med ett skratt.

Marianne har unnat sig en annan livsdröm, nämligen att köpa en cabriolet.

– I många år har vi njutit av bilturer i härligt sommarväder, något vi inte heller hade gjort om skogen stått kvar som ett sparkapital, säger hon.

Ett annat härligt minne var när EU:s jordbruksministrar besökte dem 2009.

Framtidstron för skogsbruket är stark

– Det var en minnesvärd dag. De besökte vår skog, det bjöds på mat nere vid vattnet och de fick plantera lövträd som idag har vuxit upp. När vi summerar dessa 20 år kan vi konstatera att trots förödelsen har livet gått vidare och framtidstron för vårt skogsbruk är stark, säger Arne.

I den ålder som Arne och Marianne nu är i, finns givetvis tankar om generationsskifte och hur skogen ska förvaltas i framtiden.

– Det är en resa och vi är inte på något sätt i mål. Men vi kan säga så mycket att det finns stora förhoppningar om att Ramsås Norregård kommer att finnas kvar inom familjen Lundin. Det är en glädje att veta att vårt arbete kommer leva vidare genom våra barn och kanske även barnbarn i framtiden, säger Arne.

Läs mer

20 år sedan Gudrun: Enorm kraftsamling och viktig kunskap