Södras webbplats använder cookies för att fungera på ett bra sätt. Vi använder också cookies när vi skickar personliga annonser. Tyck på "Jag förstår" om du förstår att cookies används. Om du vill neka att cookies används kan du själv stänga av funktionen via din webbläsares säkerhetsinställningar. Läs mer om Södras integritetspolicy

Under november månad genomför vi förändringar i vår IT-miljö som påverkar tillgängligheten till våra tjänster för skogsägare och entreprenörer.

close
phone local_post_office
Skog & medlem
Till startsidan
account_circle Logga in som close
Sverige Skog & medlem Aktuellt Södrakontakt Första skogsbruksområdet 60 år

Första skogsbruksområdet 60 år

Södras första skogsbruksområde har fyllt 60 år. Verksamheten föddes i en tid då bönderna var ifrågasatta som skogsägare. Genom arbetet i skogsbruksområden blev man herrar i sitt eget hus.

Den första november 1956 började Carl Fornling sin anställning som inspektor på Lin­neryds skogsbruksområde. Nästan på dagen sex årtionden senare var han tillbaks i Linneryd för en historisk kväll.

Då han kom dit första gången var skogsägarna på väg att sättas under förmyndare. Södras grun­dare Gösta Edström hade lyckats övertyga reger­ingen om att det fanns virkestillgångar som räckte till att bygga ut skogsindustrin i södra Sverige, men det var ingen självklarhet att skogsägarna skulle få bestämma över råvaran. Det fanns en djup misstro mot bondeskogsbruket. Kritiken underblåstes av skogsbolagen och fackföreningarna. Till bilden hör att böndernas engagemang i skogen var lågt, delvis beroende på okunskap och osäkerhet om vad myn­digheterna tillät. Det började växa fram ett synsätt som gick ut på att skogen var en så viktig resurs för landet att den inte kunde lämnas i händerna på de som råkade äga den!

Trötta på kritiken

Skogsägarna i Linneryd tröttnade på den eviga kritiken. På ett bondemöte våren 1956 föreslog Anders Elfström att de skulle bilda en kommitté med uppdraget att inspirera och dokumentera skogliga aktiviteter på gårdarna. Idén växte vidare till ett skogsbruksområde med en anställd tjänste­man som fick i uppgift att hjälpa bönderna bli mer aktiva i skogen.

Tanken var att det skulle gynna skogsägarna genom att ge ökade intäkter från skogen samtidigt som makthavarna fick ett påtagligt bevis på vad bondeskogsbruket kunde prestera. Idén såldes in till Gösta Edström av den driftige förenings­mannen Göte Johansson och Erik Silleström på Sydöstra förbundet (som senare blev Södra). Erik Silleström hade varit med om att bilda landets första skogsbruksområde i jämtländska Ham­merdal, men verksamheten där tog aldrig riktigt fart. Det blev Linneryd som visade vägen för framtiden. Carl minns det som en inspirerande tid med mycket pionjäranda och en grupp hängiva skogsägare som stöttade verksamheten:

– Utan dem hade det aldrig gått. Första utma­ningen var att få tillräckligt många medlemmar att köpa mina tjänster. Tack vare Göte Johansson och några andra eldsjälar hade 80 skogsägare anslutit sig redan från starten, vilket var en bra grund att bygga vidare på, berättar Carl.

I princip skulle han dra in sin egen lön. Med­lemmen tecknade ett skogsbruksavtal som kostade två kronor per hektar och år. För en bonde med 50 hektar kostade det alltså 100 kronor, vilket var en ansenlig summa på den tiden. Därutöver tillkom ett arvode till inspektoren.

Det brukliga alternativet för skogsägaren var att anlita länsskogsvaktaren för utstämpling av skog vid enstaka tillfällen, vilket oftast var ett billigare alternativ. För den nye inspektoren gällde det alltså att ligga steget före och ge valuta för pengarna.

Målet var att öka självverksamheten genom rådgivning, skogsbruksplaner och gemensamma resurser i form av plantinköp, hyra av ett gemen­samt marberedningsaggregat och liknande akti­viteter. En betydande del i arbetet var att stämpla avverkningar, vilket var en naturlig del i skogsbru­ket. Däremot tyckte Carl det gick lite väl långt när han ombads att peka ut varje träd som skulle bort i tidiga gallringar:

Öka kunskaperna

– Det var tidsödande och kändes onödigt, men bönderna kände sig osäkra och var rädda för att göra något fel i myndighetens ögon. Vi lade mycket kraft på att öka deras kunskap om skogen, bättra på självförtroendet och motivera bönderna att göra fler saker själva.

Med hjälp av skogsbruksplanerna fick de väg­ledning om vad som skulle göras. Planerna byggdes upp från grunden. Till att börja med gällde det att rita upp en karta och fastställa gränserna. Därefter var frågan hur framtidens skog skulle se ut.

– Nästan all skog var likformig. De försiktiga avverkningar som gjorts var oftast dimensions­huggningar där de grövsta träden tagits bort, eller möjligen en försiktig luckhuggning. Kvar fanns en blandskog som oftast bara nyttjade halva produk­tionsförmågan. Jag fick börja med små avverk­ningsytor, skapa bestånd efter markens förutsätt­ningar och planera för skötseln tio år fram i tiden, berättar Carl Fornling.

Det gav resultat, både i skogen och i skogspoliti­ken. Linneryd fick många efterföljare och bonde­skogsbruket satte sig i respekt hos makthavarna.

Nyhet

Publicerad:

close

Du kan nu välja vilken startsida som ska visas nästa gång du besöker Södra från den här enheten.