Skyddsdikning, dikesrensning eller återvätning?

Dikning på skogsmark kan ha olika syften. Det är viktigt att skilja på skyddsdikning och dikesrensning och regelverken är olika för de olika åtgärderna.

Skyddsdikning

Skyddsdikning utförs på lågt liggande finkorniga jordar för att motverka att grundvattennivån stiger efter avverkning vilket orsakar syrebrist för de nya plantorna. Skyddsdiken ska leda bort vatten endast under begränsad tid och får inte sänka grundvattennivån under den nivå som var innan beståndet avverkades. 

Skyddsdikning kan medföra att nedströms belägna vattendrag och sjöar påverkas negativt på grund av att slam från skyddsdikena transporteras dit. En viktig del i planeringsarbetet är att fundera över om det går att föryngra skogen utan att skyddsdika. Till exempel att använda självföryngring, föryngra under skärm, välja ett annat huvudträdslag, markbereda genom högläggning eller rensa ett befintligt dikessystem.

Skyddsdikning är en föryngringsåtgärd som används alltmer sällan då alternativen är flera och oftast bedöms som mer långsiktiga lösningar.

Dikesrensning

När du rensar ett dike är syftet att upprätthålla dikets ursprungliga djup och läge. Det innebär att du inte får rensa djupare eller bredare än vad som bestämts i ett tillstånd eller vad som kan visas vara senast lagliga djup. Du som verksamhetsutövare är skyldig att kunna visa vad som är senast lagliga djup innan du börjar med rensningen.

Behöver du dikesrensa? 

Du ska enbart rensa de diken som bidrar till att bibehålla produktionen. Dikenas dränerande funktion är viktigast i unga bestånd på marker med lägre virkesförråd (< 150 m3 sk/ha). Att regelbundet avlägsna nedfallna träddelar och annat som orsakar lokala proppar säkerställer dikenas funktion över längre tid och minskar behovet av maskinell rensning. Se även till att eventuella vägtrummor i systemet fungerar för att förlänga dikenas funktion.

Att rensa diken där rensningen inte kommer ha någon produktionshöjande effekt innebär inte bara en kostnad utan har även en negativ miljöpåverkan.

Du behöver inte anmäla dikesrensning om den utförs till samma djup och läge som det ursprungliga diket. Men om dikesrensningen är omfattande (mer än 500 meters dikessträcka) eller kan påverka naturmiljön väsentligt, ska det anmälas till Skogsstyrelsen. Är du osäker är det alltid bäst att anmäla.

Hänsyn, tillstånd eller dispens 

När ett dike ska underhållas behöver du ta hänsyn till allmänna och enskilda intressen för att begränsa eventuell skada. Innan rensningen bör du därför till exempel kontrollera:

• Finns det en fiskevårdsförening som kan påverkas, även nedströms det aktuella diket? Kontakta dem i sådana fall.
• Är diket biotopskyddat område? Beroende på tidpunkt och vilken teknik du använder kan du behöva ansöka om biotopskyddsdispens.
• Finns det fridlysta eller hotade djur eller växter i diket? Då kan du behöva visa särskild hänsyn och ansöka om artskyddsdispens.
• Omfattas platsen av Natura 2000-bestämmelser, naturreservat eller annat naturskydd? I så fall kan du behöva ansöka om andra dispenser eller tillstånd för respektive skyddsform.

Det är viktigt att planera arbetet innan det genomförs. Ofta räcker det med att rensa de sektioner av dikena som är igensatta. Om rensning utförs i växande skog tas inte fler kantträd bort än vad som är nödvändigt för maskinens framkomlighet. Det är viktigt att försöka behålla beskuggningen av dikena, eftersom solbelysta diken växer igen betydligt snabbare än skuggigt belägna diken. Här är det lämpligt att spara och gynna lövträd som bidrar till en varierad beskuggning, men även för att löven blir till föda för de småkryp som lever i diket. Det är också viktigt att inte rensa sista delarna av ett dike som mynnar i ett naturligt vattendrag.

Dikning är en åtgärd som kan ha stor miljöpåverkan och därför är det viktigt att göra en naturvärdesbedömning innan en sådan åtgärd utförs. I denna bedömning måste man ta hänsyn till vilken inverkan ett dikesunderhåll kan ha på angränsande bestånd och om dikningen kommer att påverka värdefulla naturmiljöer längre bort. 

Klimatanpassat skogsbruk

Klimatet har en stor påverkan på skogen och skogsbruket. Vi förväntas i framtiden få en högre medeltemperatur, mer och ojämnt fördelad nederbörd och fler extrema vädersituationer. När klimatet förändras behöver skogsbruket anpassas, för att vi ska nå ett långsiktigt och hållbart brukande av skogen. 

Som enskild skogsägare är de viktigt att ta med klimatanpassning i all planering av fastigheten. Ett variationsrikt skogsbruk ger möjligheter att sprida riskerna i en osäker framtid. Skador och risker måste vägas in i skogsägarens planering. Genom att i större utsträckning begränsa granplanteringar till fördel för tall och löv får vi en bättre trädslagsfördelning som både klarar storm, bränder och insektsangrepp bättre, och gynnar den biologiska mångfalden. Skogslandskapet idag generellt mycket påverkat av utdikningar och därmed känsligare för extrema torrår.

Återvätning

Koldioxidutsläppen i Sverige uppgår årligen till omkring 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarar cirka en femtedel av våra totala utsläpp. Torvmarker har bildats under tusentals år i områden där vatten ansamlats, exempelvis i sänkor eller områden med dålig dränering. På dessa platser bryts dött växtmaterial, som mossa och gräs, ner långsamt på grund av syrebristen i det blöta underlaget. När grundvattennivån sänktes under 1800- och 1900-talens utdikning torrlades mycket torv. Den stora utdikningen har haft en direkt koppling till det ökade utsläppen av växthusgaser. När torvlagren torrläggs fylls mellanrummen i torven med luft och en nedbryt-ningsprocess påbörjas. Under nedbrytningen bildas växthusgaser. 

Syftet med återvätning för klimatet är att vända tillbaka denna process och stoppa läckaget av växthusgaser från torven. Återvätning innebär att grundvattennivån på en plats höjs, många gånger i syfte att återställa hydrologin på en tidigare utdikad plats. Återvätning anses vara en kostnadseffektiv klimatåtgärd som också har positiva effekter på den biologiska mångfalden. Många arter, såsom groddjur, insekter, fåglar och fladdermöss, gynnas av grunda våtmarker i skogsmiljö. Att återställa funktionen i våra torvmarker skapar även en naturlig vattenreservoar då torvmarker har en förmåga att jämna ut vattenflöden och fyller på grundvattennivåerna. 

Om huvudsyftet för återvätningen är att maximera nyttan för klimatet så bör vi fokusera på näringsrika och bördiga marker. Forskningen har visat att klimatnyttan är som störst i söder och sedan avtar ju längre norrut vi kommer. 

Det finns en del osäkerheter med att återväta och detta är främst kopplat till risken för att öka utsläppen av metangas. Riskerna ökar om markerna är konstant översvämmade samt om växter som exempelvis vass och kaveldun breder ut sig. Växterna fungerar då som sugrör som transporterar metan från djupare marklager direkt ut i atmosfären. 

Vad ser vi i framtiden? 

Från och med den 1 januari 2026 vill Miljömålsberedningen införa ett förbud mot nya och förlängda tillstånd för torvtäkter i Sverige. Förslagets har mötts av hård kritik från branschorganisationerna som är beroende av torvråvara för sina produkter.

Skogsbranchen har idag påbörjat ett arbete med att testa att ersätta torv för framför allt plantskolornas behov med träfiber. Resultaten är än så länge positiva när man ser till tillväxten av plantorna. Däremot är kostnaden fortfarande för hög för att materialet ska anses vara lönsamt.