Välplanerat och lyckat ägarskifte i Bjerseryd

Det är glada miner på släktgården i Bjerseryd, några mil sydväst om Ljungby. Margarehta och Benny Andersson överlät förra året gården till dottern Maria och hennes familj, som alltid haft ett stort intresse för djur och lantbruk. Äldsta dottern Louise har inte riktigt delat sin systers intresse, men valde i samband med överlåtelsen att flytta hem till Bjerseryd med sin familj. 

Några år med fyra generationer

Efter mycket snickrande och renoverande bor nu de tre familjerna i närheten av varandra. Maria, hennes make Tommy och deras tre söner har flyttat in i gårdens vita boningshus från 1810. Louise, hennes man Jimmy och deras två döttrar har tagit över Marias och Tommys tidigare hus några hundra meter längre ned i byn. Mitt emellan döttrarna bor Margarehta och Benny kvar.

– Dessutom levde min mamma Elsa när vi genomförde ägarskiftet, berättar Margarehta. För att allt skulle kunna falla på plats valde hon att lämna sitt hus några år tidigare och flytta in i ett mindre som vi byggde speciellt för henne. Hon började bli gammal och kunde inte längre bo i det stora huset. Däremot ville hon gärna vara kvar här ute och hon gladde sig åt att gården kunde stanna i släkten. Mamma fick också några fina sista år när vi var fyra generationer som levde nära varandra och umgicks mycket. Hon var länge navet som allt snurrade kring här på gården, men i maj i år gick hon bort och hon är saknad varje dag.

Margarehtas pappa Sven avled hastigt 1998. Då hade familjen i flera år talat om att Margarehta och Benny skulle ta över gården.

– Vi hade tänkt att det skulle ske runt millennieskiftet, minns hon. Men det var pappa som skulle sköta det mesta och han hade inte börjat med några förberedelser när han dog. Vi hade byggt hus åt mig och Benny, precis nedanför höjden där gården ligger. I samband med generationsskiftet var det tänkt att vi skulle byta hus med mamma och pappa, men nu blev det aldrig så. Mamma fick bo kvar i sitt hus och vi stannade i vårt.

Behålla gården i familjen

Margarehta beskriver tiden efter faderns död som jobbig och komplicerad. Förutom att hon förlorade en förälder blev det bråttom att ta viktiga beslut.

– Samtidigt fanns det en familj och en gård att ta hand om, så det var mycket slit och snudd på kaos ett tag, säger hon. Det ville vi absolut inte vara med om en gång till. Därför sa Benny och jag till varandra att om Maria eller Louise en dag säger att de vill ta över gården ska vi passa på.

Både Maria och Louise har hjälpt till mycket under uppväxten, framför allt med djuren men också i skogen. Men det är Maria som verkligen har känt sig hemma på gården.

– Vi började prata om ett ägarskifte på allvar 2016, säger Maria. Det var egentligen flera stjärnor som stod rätt då. Dels att mormor Elsa inte kunde bo kvar i huset och dels att Tommy och jag är intresserade av skogen och gärna vill leva ett liv med djur omkring oss.

– Jag insåg naturligtvis att ägarförhållandena någon gång skulle behöva ändras, säger Louise. Eftersom jag själv inte är någon bonde kändes det skrämmande om vi skulle hamna i ett läge där gården inte kunde behållas i släkten. Jag visste ju att Maria och hennes familj så gärna ville leva det livet. Den tanken drev mig mest genom processen. Att gården skulle stanna i familjen var det viktigaste.

Släpp fram viljor och tankar

Margarehta menar att man såg ett bra tillfälle för familjen att generationsskifta, men att det sannolikt inte går att vänta ut en tidpunkt när allt är helt rätt för alla. 

– Det var tillräckligt många saker som stämde för att vi skulle börja planera och agera, säger hon. Det var förstås avgörande att Louise inte satte sig på tvären. Hade hon velat att gården skulle säljas så hade Benny och jag suttit kvar här tills vi blivit gamla och allt hade varit för sent. Men nu kunde vi prata mycket med varandra och vara ärliga. Vi sa att om vi bara vill, så löser vi det här. Det ledde framåt.

Både mor och döttrar betonar vikten av att alla viljor och tankar får komma upp på bordet. Ingen ska tro att den vet hur någon annan känner.

– Vi utgick mycket från känslomässiga värden, förklarar Margarehta. Efterhand skrev vi ned det som vi kom överens om på ett papper. Sedan var det det som gällde. Det gjorde att vi kunde stega oss vidare i processen utan att riskera att någon skulle komma senare och vara missnöjd.

Med mer praktiska och ekonomiska frågor fick man välkommen hjälp av Södras skogsekonom Lars-Göran Lönn.

– Den här familjen är inte så vanlig, säger Lars-Göran. De flesta brukar prata mer om ekonomi och skatter än om känslor, men här var man ganska klara med vad man ville uppnå. Det gjorde att jag fick pressa dem på ekonomiska frågeställningar istället. Inte bara vid ett tillfälle, utan upprepade gånger, just för att ingen skulle tiga om något som egentligen var viktigt.

– Det var bra att Lars-Göran kom in utifrån, inflikar Margarehta. Vi kände inte varandra och hade inget att leva upp till. Det gjorde att det var lätt att öppna upp sig och prata både känslor och ekonomi.

Ta hänsyn till alla parter

Om Margarehta var orolig för något så var det att ägarskiftet inte skulle gå att lösa praktiskt eller med hänsyn till några skatteregler.

– Det händer i princip inte, säger Lars-Göran. I de fall ett ägarskifte inte går att genomföra så är det på grund av att familjemedlemmar inte kan komma överens.

Hur kompensationen för Louise skulle se ut var något som man ganska snabbt kom fram till i familjen. Sedan var även den frågan ur världen.

– Det finns alltid en risk att fokus bara hamnar på den som ska ta över en gård och den som överlåter den, säger Lars-Göran. Här hade Louise noga tänkt igenom vad hon ville, men ibland får vi skogsekonomer hjälpa till här också. För allas skull ska de här önskemålen komma fram, så att man kan släppa dem och gå vidare.

På gården finns ett 40-tal köttdjur, ungefär lika många får samt ett 20-tal hönor. Den produktiva skogsmarken är på ungefär 100 hektar. Både Maria och Tommy har varit engagerade och hjälpt till mycket genom åren.

– Det känns som en förmån att ha varit med så mycket innan övertagandet, så inte arbetsbelastningen kommer som en chock, säger Maria. Men mamma och pappa har alltid varit öppna med hur slitsamt det kan vara. Vi har själva sett stormarnas framfart och vet att det här livet inte bara består av glada dagar. Med gården kommer även ett ansvar att ta emot släktingar som vill hälsa på och kanske stanna en natt. De har också en del av sin historia och sina rötter här. För oss känns det roligt och betydelsefullt att fler har starka känslor för gården och det är trevligt att välkomna dem hit.

En framtidsfråga

På en gård som gått i släkten sedan 1700-talet riktas förmodligen alltid några tankar mot framtiden. Louise förklarar att det delvis också var för barnens skull som ägarskiftet genomfördes.

– Dels för att de ska få växa upp med samma närhet till de närmaste som jag och Maria gjorde, säger hon. Dels för att gården behöver finnas i släkten om något av barnen en dag skulle vilja driva den.

Att det är enkelt att umgås och att de olika familjerna trivs tillsammans är något som Maria håller med om.

– Vi känner oss hur rika som helst som får leva så här, säger hon. Att morfar försvann så hastigt när vi var små har också påverkat oss. Materiella ting betyder väldigt lite i jämförelse med att ha familjen omkring sig.

Inte utan oro

Även om hela processen med ägarskiftet har gått relativt enkelt för Margarehta, Louise, Maria och deras familjer, så finns det också saker som har varit svåra.

– Visst är det jobbigt att tala om sådana här ämnen, säger Louise. Det innebär ofrånkomligen att man resonerar kring döden, att man en dag inte ska finnas mer. 

Margarehta upplevde att vissa saker var svåra att säga till sina närmaste.

– Men det måste ut, säger hon. Och när det väl är sagt så går det alltid att diskutera och komma framåt. Jag tror inte att vi kunde eller skulle ha gjort på något annat sätt. Det var definitivt mer att fundera på än vi trodde, men vi missade nog ingenting.

Hos Maria fanns en viss oro för att det skulle finnas vinnare och förlorare när ägarskiftet var klart.

– Men nu ett drygt år efteråt kan vi alla konstatera att det blev bättre än vi tänkt oss, säger hon. Nu vågar vi lita på att vi har gjort rätt. Det har infunnit sig ett lugn.

En viktig ekonomisk fråga var hur Margarehta och Benny skulle göra med skogen. Skulle de hugga något för att få pengar själva eller låta skogen vara orörd?

– Vi resonerade mycket kring det, säger Margarehta. När pappa dog togs det ned en del skog och det ångrade vi sedan bittert. Nu lät vi allt stå kvar. Det kändes rätt och viktigt att även ge förutsättningar för att klara av att ha gården. Med skogen intakt finns en större trygghet. Eftersom Tommy och Maria är så intresserade och har en plan för skogen är det dessutom bättre att de får besluta om åtgärder som påverkar framtiden.

Hållbar utveckling

Marias och Tommys framtidsplaner handlar nu mycket om att utveckla gården och driva rörelsen på ett så hållbart och långsiktigt sätt som möjligt.

– Det finns utrymme för fler djur utan att det blir jättestort. Vi vill lära oss mer och göra ett fint avtryck i gårdens historia. I skogen vill vi vara så självverksamma som möjligt, så vi kommer inte bara att gallra, röja och plantera mycket, utan också göra viss slutavverkning själva. Vi ser mycket fram emot det här och tror på att glädje kommer ur ett medvetet sätt att leva.

Louise håller med Maria i hennes tankar om att resultatet av ägarskiftet blev bättre än de hade trott.

– Jag är tacksam för att Maria och Tommy ville ta över gården, säger hon. När jag ser dem jobba med gården blir jag både glad, stolt och rörd. Jag är också väldigt glad och tacksam över att min familj ville flytta hit och bo här.

Margarehta skickar med några råd till andra som funderar på framtiden för gård och familj.

– Börja tidigt och tänk igenom vad ni vill uppnå. Var lyhörd för alla inblandade och ta hjälp av dem som kan det här. Tro inte att ni vet vad andra känner. Släpp fram de yngre innan det är för sent. Pengar är inte det viktigaste, utan det finns många andra värden i livet. Gör ägarskiftet i tid, så får ni själva vara en del av framtiden och se hur det går för de yngre. Det gör vi just nu och det hoppas jag att vi får göra länge till, för det gör oss glada varje dag.