”Det behövs ett förbud mot att fodra vilt”

Om Sverige ska klara av att gå från en oljebaserad ekonomi till en bio­baserad krävs det handling bakom orden. Bioråvaran kommer att ha en ökande betydelse i en mängd sektorer, som kemi, byggnation och drivmedel. En av de stora klimatvinsterna med ­material från skogen är att de kan ersätta andra mate­rial som är påfrestande för både klimat och miljö.

Men det är som med anekdoten om barnet som får frågan var mjölken kommer ifrån och svarar: ­affären. Sambandet mellan en växande bioekonomi och ett hållbart och aktivt brukande av skogen är inte givet i debatten. En stor del av bioekonomin är beroende av hur villkoren sätts för den enskilde mark­ägaren, såväl vad gäller ekonomi som möjligheten att under eget ansvar investera för att öka tillväxten.

Flera av de förslag som lagts fram inom ramen för arbetet med att ta fram ett nationellt skogsprogram kan leda till att delar av skogsindustrierna tvingas lägga ned. Med en kilometerskatt riskerar dessutom uttag av bioenergi i form av flis och grot bli en olönsam affär, i stora delar av landet. Till det kommer utredningen av skogsvårdslagen, som riskerar att begränsa äganderätten och på flera punkter sätta käppar i hjulet för skogsnäringen och familjeskogsbruket.

Ett av de stora misslyckandena upplever vi just nu. Sverige är det älgtätaste landet i världen. Per ytenhet är älgstammen mer än dubbelt så stor som den finska och drygt fyra gånger större än den i Kanada. I takt med att älgstammen vuxit har också betesskadorna, främst på tallungskog, ökat dramatiskt. Tidigare forskning har pekat på kvalitetsförsämringar, medan senare lyfter fram betydande förluster i virkesvolym på grund av betestrycket. Med dagens politik går vi miste om tiotals miljarder kronor i exportintäkter och hämmar utvecklingen mot ett mer biobaserat samhälle. Det drabbar inte bara statskassan hårt, utan är katastrofalt för enskilda familjeskogsbruk.

När regeringens förslag om ett generellt förbud mot utfodring nyligen föll i riksdagen var besvikelsen stor inom skogsägarrörelsen, eftersom nuvarande situation upplevs som ohållbar. Det är främst av ­respekt för äganderätten som en effektiv och rättvis reglering måste komma på plats. Den massiva utfodring som sker på en gård drabbar i många fall om­givande skogsfastigheter. Djuren känner inte till äganderättsliga förhållanden, utan rör sig fritt över gränserna. Det är orimligt att den ene markägarens äganderätt ska väga tyngre än andras.

Ofta är det kommersiella intressen som styr utfodringen. Syftet är att öka viltpopulationerna för jaktliga syften. En utfodring för 340 miljoner kronor per år (SLU 2014) ger en bild av hur omfattande påverkan av viltstammarna är. Den absoluta merparten av detta görs inte av djurskyddsskäl. Kron- och dovhjortsstammarna har vuxit under senare år och orsa­kar årligen omfattande skador på jord- och skogsbruket. Till det kommer obalans i ämnesomsättning bland älgar, som kompenseras genom ett intag av stor mängd vedartad föda. Dessutom föreligger ökad risk för spridning av sjukdomar och en ökad population av arter som fodret inte är avsett för.

Vi som arbetar hårt med naturvård, genom gröna skogsbruksplaner och blåa körkort för skogens vatten ser också att den biologiska mångfalden blir lidande av det konstlade sätt som tillförseln av stora mängder foder innebär. Om vi ska lägga grunden för mer tall och fler trädslag än gran i de svenska skogarna ­måste älgstammen först minska.

Utgångspunkten måste vara att en hållbar vilt­förvaltning ska utgå från de naturgivna förutsättningarna. Vulgärargument om att djuren svälter ihjäl utan utfodring faller på sin egen orimlighet. Stammarnas storlek bestäms, och har alltid bestämts, av tillgången på föda. Det är när utfodringen upphör, genom ett ägarskifte eller om intresset för att sälja jakter minskar, som startpunkten för ett omfattande lidande bland djuren infinner sig.

Ett förbud mot utfodring löser inte all problematik med de omfattande betesskadorna inom det svenska skogsbruket. Men det är ett avgörande steg som måste tas. Därför måste såväl regeringen som opposi­tionen lägga prestigen åt sidan, bortse från starka särintressen och betrakta helheten. Skogen är en nationell angelägenhet, vars nytta kommer hela landet till del. Skogen står för 30 procent av netto­exporten och Sverige är i dag världens tredje största exportör av massa, papper och sågade trävaror.

Om vi inte kan bruka skogen på ett både ekonomiskt och miljömässigt hållbart sätt, så kommer vi också att misslyckas med att gå ifrån det fossila bero­endet. Regeringen måste därför snarast återkomma med en ny proposition till riksdagen.

Lena Ek
Ordförande, Södra skogsägarna

Debattartikeln publicerades även i Svenska Dagbladet 12 december 2016