Skogarna var vid den här tiden misskötta och ägosplittringen omöjliggjorde en rationalisering. Det var några av huvudargumenten för de som förespråkade ett mer koncentrerat – eller statligt – ägande. Det fanns också påtryckningar från fackföreningarna att skogen skulle förstatligas för att garantera jobb.
De enskilda skogsägarna var kritiska mot de uttalanden som gjordes. Egna åtgärder behövdes för att kunna bemöta kritiken. Träfackens kritik var att en stabilisering av sågverksindustrin skulle gå mycket fortare om det var staten som stod för den biten. De rekommenderar samtidigt att skogsägarna etablerar sig som storföretagare i förädlingsindustrin. I den ”Sköldska motionen” som lämnas in till riksdagen 1956 av bland andra Per-Edvin Sköld föreslog det radikala förändringar i skogsvårdslagen. Det privata skogsbruket skulle inte samarbeta med de halvstatliga skogsvårdsstyrelserna – det skulle vara vattentäta skott mellan privata skogsägare och staten.
I och med debatten om det privata skogsbrukets effektivitet tillsatte regeringen en skogsvårdsutredning 1955 som var klar 1958. Utredningen visar att det inte finns någon skillnad i skogsskötsel mellan de olika ägarkategorierna. Utredningen förordade att skogsvårdsstyrelserna skulle stödja skogsvårdsföreningarnas arbete för en samverkan mellan de enskilda skogsägarna. Den här tidens debatt leder till att skogsbruksområden bildas. 1956 startade det första skogsbruksområdet i södra Sverige, Linneryds skogsbruksområde, av Sydöstra förbundet. Syftet var att uppnå en större samverkan mellan de olika ägarkategorierna. Skogsvård och rationalisering av avverkning var huvudmålen för skogsbruksområdena. Utbildad personal anställdes för att förmedla kunskap, och skogsägarna tecknade skogsbruksavtal där de förband sig att använda sig av personalens tjänster. Vid slutet av 1959 hade fem skogsbruksområden bildats inom sydöstra förbundet.
Samma debatt om ett fåtal stora skogsägare blossar upp igen tio år senare, på 1960-talet, men då är argumenten att de små enskilda ägarna förhindrar en mekanisering av skogsbruket och reproduktion av skogen. I början av 1964 kom det en promemoria från jordbruksdepartementet om en ny jordförvärvslag. Förslaget var att radikala förändringar skulle göras när det gällde kretsen av de som hade företräde vid förvärv av jord- och skogsbruksenheter. Den lag som tidigare gällt, där kommersiell verksamhet för förädling och distribution av jordbruks- eller skogsprodukter hindrades från att förvärva egendom, skulle rivas upp. Marknaden skulle släppas fri. Den enskilda ägaren skulle då få svårare att konkurrera med industrin när det gällde att utöka sina fastigheter.
Ett stort protestmöte arrangerades av Södra i Apladalen i Värnamo. Den nya och större föreningen, som bildats 1964, hade en stark röst när det gällde att slå vakt om de enskilda skogsägarnas intresse. En tidningsrubrik var ”Sex tusen arga bönder till attack mot jordbruksministern”. Den nya jordförvärvslagen gick dock igenom. För att kunna säkra fastighetsförvärv för sina medlemmar gick Sveriges skogsägareförbund (SSR), Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) och Sveriges Lantbruksförbund (SL) ihop och startade fem regionala borgensinstitut 1966. Deras främsta uppgift var att underlätta kreditgivning vid fastighetsköp och fastighetsrationalisering.
Du kan nu välja vilken startsida som ska visas nästa gång du besöker Södra från den här enheten.
Södra är Sveriges största skogsägarförening och en internationell skogsindustrikoncern där verksamheten baseras på förädling av medlemmarnas skogsråvara.
