Följ med på ekens resa från planta till död ved

Vi får vara med på resan från den lilla plantans födelse och till ålderdomen och döden. Döden förresten. Trädet må dö men det skapar samtidigt liv för många. Ordspråket ”den enes död den andres bröd” passar särskilt bra in på eken. I två kapitel mot slutet av boken kan vi hänföras av Martin Holmers underbara teckningar på den döda vedens hyresgäster. Det är nästan så att man snabbt måste stänga boken igen så att de naturtrogna skalbaggarna inte kryper ut. Prova får du se!

Men låt oss börja från början

Att vara ekollon är inte lätt. Att de kan orsaka förgiftningar hos många djur, inklusive människor, är ingen helförsäkring mot att bli uppäten. Ekorrar, skogsmöss, kråkfåglar och duvor verkar kunna frossa obehindrat på läckerheterna utan att få ont i magen. Och inte blir livet så mycket lättare när ett ollon som klarat sig skickar upp sin späda planta. Här väntar en hel hord av värstingar på att kasta sig över den späda groddplantan. Sniglar, insektslarver, sorkar, harar och andra är inte sena att ta för sig, dygnet runt. Men tack och lov blir det ändå plantor över som går vidare i livet.

Ungdomstiden

Visst är eklöven vackra i både färg och form. Ögonfröjd för oss men också mat och boplats för mängder av ”kryp”. En lustig grupp arter är pyttesmå vivlar, skalbaggar som man knappast ser. Däremot syns det på bladen när de varit i farten. En sådan art är ekbladminerarviveln, tre millimeter lång. Tro det eller ej men larverna lever inuti bladen. Att de får plats. När de har kläckts och flugit ut kan man se vita fläckar eller gångar på bladen, så kallade minor.

En annan något större art är ekrullviveln som i stället rullar ihop en bit av bladet till en liten tunnel där larven sedan kan utvecklas. Sedan finns det flera fjärilar vars larver tuggar i sig bladen med glupande aptit och naturligtvis bladlöss som suger näring ur barken. Men trots att en massa insekter lever på ungekarna så brukar de klara sig och kan växa vidare.

Vuxentiden

Om ungdomstiden är kort kan vuxentiden vara 100-tals år. Fast begreppet tusenåriga ekar är mer av poetisk karaktär än en verklighetsbeskrivning. Det räcker gott med 300-500 år för att vara en jätteek. Men visst, några är även äldre än så. Då vuxentiden kan vara så länge är det inte konstigt att listan på arter som kopplade till olika delar av eken blir mycket lång. Enligt Artdatabanken kan det röra sig om 900 arter. Men uppgifterna varierar stort mellan olika källor. Riksmuseet uppger att det är 1 500 arter. 

Men man behöver inte fastna i sifferexercis, det räcker gott med att veta att eken är ett viktigt värdträd för ett mycket stort antal arter. 

Det som utmärker gamla ekar är att det finns så många mikromiljöer. Förutom bladen, blommorna och ollonen finns det bark i olika dimensioner, döda och levande grenar och kvistar samt inte minst håligheter. I boken beskrivs ett urval arter som hör gammelekarna till. Många av dessa visste man inte ens att de fanns eller än mindre har sett. Flera lever också i det fördolda i ekarnas innandömen. Exempel på dessa är en rad knäppare vars larver är rovdjur och äter andra arters larver. Flera av knäpparna är mycket vackra som vuxna, inte minst den grupp som kallas rödrockar. Det trista är att man sällan ser dem i det fria. Men misströsta inte, du kan i stället titta på Martin Holmers teckningar.

En välkänd eller snarare ökänd fjäril är ekvecklaren. Dess larver kan vissa år finnas i stora mängder och rent av kaläta ekar. Det ser rysligt ut och man kan frukta att en drabbad eks saga är all. 

Men så blir det sensommar och ett nytt friskt bladverk utvecklas och man kan pusta ut. Men larverna till bladätande fjärilar är samtidigt föda åt många andra arter. Det gäller inte minst fåglar som när de väl upptäckt överflödet blir stamkunder på serveringen. De kan äta sig mätta själva och flyga i skytteltrafik till sina ständigt hungriga boungar. Men det finns skalbaggar som också jagar fjärilslarver i ekkronorna. En sådan är den med det dramatiska namnet mindre larvmördare.

Fjärilslaverna är också livsviktiga för en annan artgrupp, parasitsteklarna, som är den insektsordning som har flest arter. Bara i Sverige uppges det finnas 7 000 arter. De parasiterar på antingen insekter eller spindlar. Många av parasitsteklarna är snäva i sitt urval av värddjur och lägger sina ägg endast i en art av exempelvis fjäril. Andra har en bredare meny. För oss känns det läskigt att stekelns ägg kläcks inne i ett levande djur och att larven sedan långsamt äter upp det inifrån. Men vi ska i stället vara tacksamma för att det finns parasitsteklar som hjälper oss med bekämpningen av insekter som kan vålla stor skada på träd och grödor.

Så var det då livet efter detta

Ett av de mest använda begreppen för naturvård i skogen är ”den döda veden”. Det finns hur mycket forskning och litteratur som helst om vikten av detta sortiment. Och det kommer ständigt mer. En av väckelseböckerna i ämnet heter ”Den levande döda veden – bevarande och nyskapande i naturen”. Den gavs ut av Artdatabanken 1996 och budskapet fick god spridning. Hänsyn till död ved tas också numera i en helt annan omfattning än för 50 år sedan. Därmed inte sagt att det räcker. I de två kapitlen ”Arter i den nyligen döda eken” och ”Arter i gammal död ekved” presenteras ett tilltalande urval av arter och deras ekologi. Det är en utmärkt introduktion till en särskilt spännande del av ekens ekologi. Här finns också några av de mest spektakulära insekterna, till exempel ekoxen. 

Grundläggande kunskaper om enskilda arters ekologi ger inte bara bättre beslutsunderlag för naturvårdsåtgärderna, det blir mycket roligare också. Detta synsätt har Ehnström och Holmer anammat på ett utmärkt sätt och det genomsyrar hela boken. Men man ska inte sträckläsa den utan hellre ta ett eller två kapitel i taget och gärna läsa om några gånger och lära sig om arterna. Sen kan man söka vidare i andra källor efter mer information om de arter som intresserar en mest.

Text: Gustaf Aulén

Illustrationer: Martin Holmer