Tjädern är en art som engagerar många och fungerar som en viktig indikator på ett välmående skogsekosystem. Den är fridlyst enligt Artskyddsförordningen och förekommer i hela Sverige utom på Öland och Gotland, med störst täthet i Norrland och vissa delar av Götaland. I Södraland, det vill säga Götaland, finns tjädern främst i norra barrskogsbygder, höglandet och inre Dalsland/Bohuslän.
Tjäderns livsmiljö och ekologi
Tjädern trivs bäst i större sammanhängande barrskogar, gärna över 300 hektar, där tall utgör 30–70 procent av beståndet. Viktiga inslag i ett bra tjäderlandskap är flerskiktade, glesa eller luckiga äldre talldominerade skogar med rikligt blåbärsris och skyddande underväxt, sumpskogar och myrkanter. Miljökraven varierar mellan tuppar, hönor och kycklingar. Tupparna använder barrblandskogar med blåbärsris året om, medan hönor och kycklingar är beroende av glesa, skiktade skogar och sumpskogar för skydd och föda. Kycklingarna är särskilt beroende av insekter och soliga gläntor för värme.
Föda och årstidsvariation
Födan varierar med årstiden. Under vintern äter tjädern främst tallbarr, på våren knoppar från tuvull och andra örter, under sommaren fjärilslarver och småkryp på bärris och örter, och på hösten blåbär, frön och aspblad.
Tjädern i det brukade landskapet
I det brukade landskapet kan tjädern även nyttja yngre tallskog, förutsatt att det finns blåbärsris, underväxt och kantzoner mot myrmarker och vatten. Kycklingarna behöver dock äldre skog, minst 55 år, för att få tillräckligt skydd och föda. Tjädern fungerar som en så kallad paraplyart – genom att värna tjädermiljöer gynnas många andra arter, till exempel duvhök, talltita, sparvuggla och pollinerande insekter. Blåbärsriset är särskilt viktigt, både som föda och som livsmiljö för många insekter och andra djur.
Tjäderspelplatser och deras betydelse
Tjäderspelplatser är centrala för artens fortplantning och sker ofta på hällmarkstallskogar eller tallmossar med krontäckning på 40–80 procent, inslag av kjolgranar och god sikt. Antalet tuppar på en spelplats varierar, men stora spelplatser har minst fem tuppar. För att en spelplats ska bestå krävs minst 50 hektar uppvuxen skog och 30 procent blåbärsrik mark inom en kilometer från spelplatsen. Fragmentering och förlust av spelplatser gör populationen sårbar, särskilt i södra Sverige där landskapet ofta är mer uppdelat.
Hot mot tjädern
Det finns flera hot mot tjädern, där de viktigaste är fragmentering av livsmiljöer och ökat tryck från rovdjur. Förlusten av viktiga miljöer, ökad andel granskog på tallens bekostnad, minskning av blåbärsris, tät ungskog, borttagande av underväxt och smala kantzoner missgynnar tjädern. Även dikesrensning av våtmarker och högt viltbetestryck påverkar negativt. Endast cirka sju procent av lagda ägg överlever till nästa vår, vilket gör att varje förlust av skydd och föda får stor betydelse.
Skogsskötsel och hänsyn
För att gynna tjädern i det brukade landskapet är det viktigt att anpassa skogsbruksåtgärder, hänsynsytor och naturvårdsavsättningar utifrån förekomst av tjäder och viktiga miljöer. En jämn åldersfördelning och variation i trädslag, särskilt gran, tall och asp, är önskvärd. Tallföryngring skapar ljus och öppen skog med mer bärris och insekter, vilket gynnar tjädern. Kantzoner mot våtmarker och sumpskogar bör sparas och ibland breddas. Hänsynsytor bör läggas där det finns tjäderbetade tallar, asp, kjolgranar, blåbärsris och skyddande underväxt. Underväxten är viktig för skydd och boplatser, och förröjning bör undvikas eller utföras selektivt.
Vid markberedning och plantering bör hänsynsytor, kantzoner och bärrika områden på svag mark lämnas utan markberedning och plantering. Myrmosaiker och våtmarker ska värnas, och dikesrensning undvikas om syftet är att gynna tjädern. Skötseln av skogen kring spelplatser bör anpassas beroende på spelplatsens storlek, omgivande skog och ambitionsnivå. Störande åtgärder bör undvikas under spelperioden (15 februari till 15 maj, gryning till kl. 10). Vid avverkning nära spelplatser bör små ytor prioriteras och mer omfattande hänsyn lämnas vid större avverkningar.
Skogsbruksplanen är ett viktigt verktyg för att planera och prioritera åtgärder. Genom att använda olika målklasser – PG (produktion med generell hänsyn), K/PF (kombinerade mål/produktion med förstärkt hänsyn), NS (naturvård skötsel) och NO (naturvård orört) – kan man anpassa skötseln för att gynna tjädern. Exempelvis innebär PG att man lämnar kantzoner med blåbärsris och sparar tallar och kjolgranar, medan K/PF innebär större hänsynsytor och bredare kantzoner. NS innebär att man skapar variation och luckor, och NO innebär att skogen lämnas orörd.
Viktigaste medtagen
- Tjädern är en indikatorart för skogens ekosystem och gynnas av varierade, talldominerade och blåbärsrika skogar.
- Fragmentering, förlust av blåbärsris och ökad andel granskog är de största hoten mot tjädern.
- Skogsskötsel bör anpassas med hänsyn till tjäderns miljökrav, särskilt kring spelplatser och viktiga biotoper.
- Kantzoner, hänsynsytor och underväxt är centrala för att skapa skydd och föda.
- Skogsbruksplanen och målklasserna PG, K/PF, NS och NO är viktiga verktyg för att planera och prioritera åtgärder.
- Genom att gynna tjädern gynnas även många andra arter och naturvärden i skogen.
