Tre typer av hänsyn
Miljöhänsyn delas upp i naturhänsyn, kulturhänsyn och social hänsyn. Naturhänsynen omfattar biologisk mångfald, mark och vatten. Kulturhänsyn handlar om att skydda fornlämningar och andra kulturhistoriska spår, medan social hänsyn innebär att ta hänsyn till människor som vistas i skogen – särskilt i tätortsnära områden.
Planering och utförande
Inför varje gallring upprättas ett traktdirektiv som beskriver hur åtgärden ska utföras och vilken hänsyn som ska tas. Hänsynen ska vara funktionell, stabil och inte utgöra någon säkerhetsrisk. Det är viktigt att alla som arbetar med åtgärden – från rådgivare till entreprenör – bidrar till att förbättra och komplettera traktdirektivet vid behov.
Naturhänsyn i praktiken
Naturhänsynen bör koncentreras till tydliga ytor, exempelvis trädgrupper, kantzoner eller utvecklingsytor. Spridningskorridorer i landskapet, som kantzoner längs vatten eller bryn mot jordbruksmark, är särskilt värdefulla. Minst 10 procent av stamantalet i barrdominerade bestånd ska utgöras av lövträd, och minst fem lövträd per hektar bör ges goda livsbetingelser för att utvecklas till framtida naturvärdesträd.
Kulturmiljöer och kulturstubbar
Fornlämningar och andra kulturhistoriska lämningar ska skyddas från körskador och ris. Träd på lämningar tas bort, och kulturstubbar används för att synliggöra platsen inför framtida åtgärder. Även det biologiska kulturarvet – som äldre fruktträd, hassel och syren – ska lämnas kvar.
Social hänsyn
I närskogar och friluftsskogar är det viktigt att bevara upplevelsevärden. Stigar och rastplatser ska hållas fria från ris och skador, och träd med ledmarkeringar sparas. Hänsynen ska bidra till trygghet, trivsel och tillgänglighet.
Död ved och högstubbar
Död ved är en av de mest effektiva naturvårdsåtgärderna. Befintlig död ved ska sparas, och tre nya högstubbar eller ringbarkade träd per hektar ska skapas vid gallring. Högstubbarna bör vara av lövträd och placeras i anslutning till andra hänsynsobjekt.
Kantzoner och skyddszoner
Kantzoner mot jordbruksmark, vatten och våtmarker är viktiga för att bevara artmångfald och förhindra näringsläckage. Om kantzonen är otillräcklig ska den återskapas genom gallring och naturvårdande skötsel. I vissa fall behövs även skyddszoner för att bevara mikroklimatet.
Förröjning och underväxt
Underväxt som inte hindrar gallringen ska lämnas. Minst ett oröjt område per hektar ska sparas, även om underväxten består av gran. Buskar med naturvärden, som äldre hasselbuketter, ska också bevaras.
Hänsynskrävande biotoper
Broschyren beskriver ett stort antal biotoper som kräver särskild hänsyn, exempelvis sumpskogar, raviner, hassellundar och äldre hällmarksskog. Dessa lämnas ofta orörda, men kan i vissa fall skötas varsamt för att förstärka naturvärdena.
