Carl Fornling var med från början
Den första november 1956 började Carl Fornling sin anställning som inspektor på Linneryds skogsbruksområde. Nästan på dagen sex årtionden senare var han tillbaks i Linneryd för en historisk kväll.
Då han kom dit första gången var skogsägarna på väg att sättas under förmyndare. Södras grundare Gösta Edström hade lyckats övertyga regeringen om att det fanns virkestillgångar som räckte till att bygga ut skogsindustrin i södra Sverige, men det var ingen självklarhet att skogsägarna skulle få bestämma över råvaran. Det fanns en djup misstro mot bondeskogsbruket. Kritiken underblåstes av skogsbolagen och fackföreningarna. Till bilden hör att böndernas engagemang i skogen var lågt, delvis beroende på okunskap och osäkerhet om vad myndigheterna tillät. Det började växa fram ett synsätt som gick ut på att skogen var en så viktig resurs för landet att den inte kunde lämnas i händerna på de som råkade äga den!
Trötta på kritiken
Skogsägarna i Linneryd tröttnade på den eviga kritiken. På ett bondemöte våren 1956 föreslog Anders Elfström att de skulle bilda en kommitté med uppdraget att inspirera och dokumentera skogliga aktiviteter på gårdarna. Idén växte vidare till ett skogsbruksområde med en anställd tjänsteman som fick i uppgift att hjälpa bönderna bli mer aktiva i skogen.
Tanken var att det skulle gynna skogsägarna genom att ge ökade intäkter från skogen samtidigt som makthavarna fick ett påtagligt bevis på vad bondeskogsbruket kunde prestera. Idén såldes in till Gösta Edström av den driftige föreningsmannen Göte Johansson och Erik Silleström på Sydöstra förbundet (som senare blev Södra). Erik Silleström hade varit med om att bilda landets första skogsbruksområde i jämtländska Hammerdal, men verksamheten där tog aldrig riktigt fart. Det blev Linneryd som visade vägen för framtiden. Carl minns det som en inspirerande tid med mycket pionjäranda och en grupp hängiva skogsägare som stöttade verksamheten:
– Utan dem hade det aldrig gått. Första utmaningen var att få tillräckligt många medlemmar att köpa mina tjänster. Tack vare Göte Johansson och några andra eldsjälar hade 80 skogsägare anslutit sig redan från starten, vilket var en bra grund att bygga vidare på, berättar Carl.
I princip skulle han dra in sin egen lön. Medlemmen tecknade ett skogsbruksavtal som kostade två kronor per hektar och år. För en bonde med 50 hektar kostade det alltså 100 kronor, vilket var en ansenlig summa på den tiden. Därutöver tillkom ett arvode till inspektoren.
Det brukliga alternativet för skogsägaren var att anlita länsskogsvaktaren för utstämpling av skog vid enstaka tillfällen, vilket oftast var ett billigare alternativ. För den nye inspektoren gällde det alltså att ligga steget före och ge valuta för pengarna.
Målet var att öka självverksamheten genom rådgivning, skogsbruksplaner och gemensamma resurser i form av plantinköp, hyra av ett gemensamt marberedningsaggregat och liknande aktiviteter. En betydande del i arbetet var att stämpla avverkningar, vilket var en naturlig del i skogsbruket. Däremot tyckte Carl det gick lite väl långt när han ombads att peka ut varje träd som skulle bort i tidiga gallringar.
Öka kunskaperna
– Det var tidsödande och kändes onödigt, men bönderna kände sig osäkra och var rädda för att göra något fel i myndighetens ögon. Vi lade mycket kraft på att öka deras kunskap om skogen, bättra på självförtroendet och motivera bönderna att göra fler saker själva.
Med hjälp av skogsbruksplanerna fick de vägledning om vad som skulle göras. Planerna byggdes upp från grunden. Till att börja med gällde det att rita upp en karta och fastställa gränserna. Därefter var frågan hur framtidens skog skulle se ut.
– Nästan all skog var likformig. De försiktiga avverkningar som gjorts var oftast dimensionshuggningar där de grövsta träden tagits bort, eller möjligen en försiktig luckhuggning. Kvar fanns en blandskog som oftast bara nyttjade halva produktionsförmågan. Jag fick börja med små avverkningsytor, skapa bestånd efter markens förutsättningar och planera för skötseln tio år fram i tiden, berättar Carl Fornling.
Det gav resultat, både i skogen och i skogspolitiken. Linneryd fick många efterföljare och bondeskogsbruket satte sig i respekt hos makthavarna.
Från motorsåg till skördare
Kunskap om såväl skogen som nya redskap har kunnat spridas lättare, tack vare anställda inspektorer. Ulf Olsson arbetade som skoginspektor under drygt 40 år. Han började sin yrkeskarriär direkt efter utbildningen 1976 och jobbade inom Södra fram till pensioneringen:
− När jag startade blev man anställd som områdestekniker och fick hjälpa till med det mesta: snitsla basvägar, stickvägar och områden åt dom olika huggarna. Vi stämplade även alla träd som skulle avverkas i gallringarna. Jag flyttade kojor och visade avverkningstrakter. Man fick också åka ut till skogsägare och hjälpa dom med rådgivning, aptering och stämpling. Jag hjälpte också inköparen och avverkningsledaren med kontraktsskrivning och löneadministration.
Ulf har sett hur arbetet i skogen förändrats under åren. Man har gått från motorsåg till skördare och från räknesticka till iPad. De senaste 20 åren har dessutom ambitionen när det gäller naturvårdsfrågor ökat.
Roligast har varit alla möten med skogsägare, och när man märker att dom upptäcker att råden dom fått av mig inte var så dumma utan kanske till och med bra. Alla telefonsamtal hem på kvällar och helger, och bekymmer över väglag och sönderkörningar när det har varit dåligt väder, har varit det tråkiga. Man var aldrig riktigt ledig. Det blev bättre när vi fick biltelefon. Då på 1980-talet, var det en stor låda som satt bak i bilen. Det var inte många skogsägare som vågade ringa, men jag kunde i alla fall ringa till folk när jag åkte hem.
Medlemmen i centrum
Rasmus Olsson, rådgivare på Kristianstadslätten, och tidigare inspektor berättar:
-I alla våra beslut ska vi ha medlemmen i centrum. Markägaren ska vara nöjd, vilket präglar våra beslut i alla led. Min roll som rådgivare bygger på långsiktiga relationer. Vi jobbar inte med skog utan med relationer.
-Tanken är att vi rådgivare ska finnas mer tillgängliga för personliga möten, vilket innebär att vi har fått avlastning med andra uppgifter. Rådgivningskoordinator tar hand om allt som tidigare lades på toppen på inspektorns jobb, som att fixa inför skogsdagar och stötta andra med administrativa uppgifter. Vi kan fokusera på personliga möten med våra medlemmar.
-Vi rådgivare är dock fortfarande spindeln i nätet och måste ha koll och vara pålästa i alla delar för att kunna möta markägaren på ett bra sätt. För att få snabbare svar är det viktigt att medlemmen också vågar använda den nya skogsägarsupporten. Där arbetar kollegor som kan lika mycket som vi och har tillgång till alla system.