Men när vi bryskt konfronteras med omfattande skogsbränder, stormar eller översvämningar blir det något helt annat. Alla minns vi Gudrun 2005 och vad det innebar för många människor. Vi kommer också att minnas brandsommaren 2018 även om de flesta bränderna skedde norr om Södraland. Men effekten för de som drabbas är fasansfull var den än sker Just då är det inte läge att stå och mässa om naturvårdsnyttan med skogsbränder. Den som ser sin skog brinna upp eller tvingas evakuera från sin bostad har annat att tänka på.

Men mitt i allt elände öppnar sig också många möjligheter till kunskap och nya erfarenheter. Inte bara om naturvård utan även om skogsföryngring och inte minst samhällsberedskap inför nya bränder. I områden där det brunnit kan vi studera hur naturen återhämtar sig. Beroende påhur skogen sett ut innan och brandens förlopp kan det se olika ut på olika platser. Ibland blir det kvar stora mängder av döda, döende och levande träd. Ibland har i stort sett allt brunnit upp.

Honorganen av lungmossa ser ut som att de kunde passa i en parplydrink. (Bilden från Norra Dalsland Hästgravedalen. Foto: Lars Eric Fjellman

NYTT LIV FÖDS

Det klassiska förloppet efter en brand är att störningsgynnande och konkurrenssvaga arter dyker upp först. Det kan vara rallarros, brandnäva, svedjenäva, brännmossa och lungmossa. Flera arter skålsvampar är också snabbt på plats, liksom självfallet många insekter som dras till nydöd ved. Det är också slående hur fort det kommer skott av björk och asp. Även tallen är tidigt på plats och tack vare att näringsämnen frigjorts i marken kan den växa till på ett häpnadsväckande sätt. Skogsbranden har lärt oss mycket om tallens ekologi. Hyggesbränning för att få bra tallföryngring är ett sätt att härma en skogsbrands påverkan, likaså naturvårdsbränningar för att skapa döda och döende träd. Låt vara att åtgärderna utförs i storleken dockskåp under kontrollerade former. Vi vill inte ha stora okontrollerade bränder i människolandskapet.

Ett brandfält ett år efter brand (Brattforsheden). Spillkråkan har fläkt av barken på jakt efter föda och det är grönt på marken. Foto: Anders Tedeholm/Azote

SAMVERKAN OCH SLUMP

Det är många samverkande och slumpmässiga faktorer som styr utvecklingen och intensiteten av en skogbrand. Först och främst behövs torrt bränsle på marken såsom lavar, mossor och olika växtdelar. Torrträd har mindre betydelse men när lågorna väl tagit fart och gått upp i kronskiktet så brinner det mesta. Andra viktiga faktorer är vind, värme och luftfuktighet.

I texter om skogsbränder brukar det stå att gamla tallar överlever tack vare sin tjocka bark. Likaså att branden inte gärna sprids på marker där det är blött eller fuktigt. Det kan ha sin giltighet men det finns många exempel på när en brand struntat i det. Rök och lågor kan knäcka tallkronor och även om den tjocka barken inte helt brinner upp så är rothalsarna lika sårbara som en akilleshäl. Likaså kan träd på myrar ta fyr och om det finns torv i marken brinner det ännu bättre. Däremot verkar det vara så att det alltid krävs barrträdsdominerade skogar för att utveckla en kronbrand. Och de förutsättningarna är ju närmast obegränsade i vårt land.

Svartbränt direkt efter brand (Ljusdalsbranden 2018). Foto: Mats Andersson/TT

UPPKOMSTEN AV SKOGSBRAND

I naturlandskapet var blixtnedslag den vanligaste orsaken. I människolandskapet är det främst människan själv. Jag har sett en uppgift från SLU om att nio av tio bränder uppstår genom människoaktiveter. En mysig utflyktsbrasa som inte släckts ordentligt, eldning av gräs, skräp eller annat, gnistor från maskiner, grillning och även cigarettfimpar kan ge upphov till bränder om oturen är framme. Den stora branden 1983 i Hammarsebo väster om Oskarshamn uppstod genom gnistbildning från bromsar på ett tåg. Det finns också flera exempel på att pyromaner varit i farten.

Gammal lövbränna i naturreservatet Kyllen i Kalmar län. Området ligger i en del av Södraland med en lång brandhistorik som är grunden för att höga naturvärden utvecklats där. Foto: Roland Person

LÖVBRÄNNOR

Många lövträdsrika skogsmiljöer, som exempelvis i östra Småland, är egentligen gamla brandfält och kallas lövbrännor. Finns det grova tallar som överlevt flera bränder går det dessutom att datera när det brunnit, en eller flera gånger. Det går att kartlägga en brandhistorik och samtidigt få kunskap om arter och artgrupper som förekommer i livbrandpräglade landskap. Det är en viktig information för planering och prioritering av naturhänsyn och avsättningar ur ett landskapsperspektiv.

Brandfågeln Spillkråka, svart som bränd mark och med röd glöd på hjässan. Foto: Steve Dahlfors

SPILLKRÅKAN – EN RIKTIG BRANDFÅGEL

Även om de flesta inte känner till eller känner igen många av de arter som dras till nybrända områden så vet man vad en spillkråka är. Den är stor, den hörs och den syns. Eller vänta ett tag… syns den verkligen? Första gången jag såg en spillkråka komma lågt flygande över ett brandfält försvann den plötsligt för mina ögon. Den landade, men var? Spillkråkan var som uppslukad av allt svart och gick inte att upptäcka förrän den flög upp och satte sig på en bränd tallstam. Den började hacka och ta för sig av överflödet med larver av barrträdslöpare och timmerman. Under hackrörelsen lyste den röda hjässan som en fyrbåk. Tanken slog mig att det kanske är skogsbränder som genom årmillioner av evolution gjort att spillkråkan ser ut som den gör. Kolsvart för att inte upptäckas av rovfåglar när den letar föda på brännan och en röd hjässa likt en liten bit kolglöd. Hos honan reducerad till en röd nackfläck. Men, tänkte jag sedan, det är nog bara fantasier, eller...

Text: Gustaf Aulén

Bilden högst upp: En skogsbrand börjar på marken och sprider sig uppåt med lågor och rök. Foto: Anders Tedeholm/Azote