På tal om al

KLIBBIGT OCH GRÅTT

I Sverige finns det två arter al, klibbal och gråal. Klibbalen har fått sitt namn genom att skott, knoppar och de unga bladen är klibbiga. Gråalen heter så för att barken är grå. I dagligt tal brukar man dock oftast bara säga al utan åtskillnad. Det tycker jag är synd för bägge arterna är värda var sin mässa. De har också delat upp landet. Klibbalen är främst sydlig och gråalen nordlig. De har till viss del också valt olika växtplatser. Klibbalen trivs utmärkt på blöta marker, i kärr och strandkanter och överlever även om den under stora delar av året helt står i vatten. Men den kan också växa på lite friskare marker, inte sällan som pionjärträd på gamla slåtterängar där hävden upphört. Det gör även gråalen men den klarar sig också bra på magrare och torrare marker. Klibbalen föryngrar sig främst med stubbskott, gråalen med rotskott. När det gäller sexlivet så är de enbyggare, det vill säga han- och honblommor växer på samma träd och alarna är de enda lövträden i Sverige som har kottar, om än små.

KVÄVEFIXERARE

En speciell förmåga hos alarna är att de på sina rötter har knölar innehållande bakterier som kan binda kväve direkt från luften. En smart metod som gör att alarna kan växa även där det är ont om kväve i marken. Det kväve som inte nyttjas finns sedan kvar i bladen när de, fortfarande gröna, fälls på hösten och de blir därför bra gödsel för marken till gagn även för andra arter.

HÄRLIGT MED ALKÄRR

Någon har sagt att alkärren är vårt svar på regnskogar. Det man närmast tänker på då är artrikedomen. Det gäller såväl kärlväxter, mossor, lavar och vedsvampar som groddjur, fåglar och allehanda småkryp. Även om klibbalen dominerar så finns det också oftast inslag av främst björk och gran och olika buskarter i alkärren. Alarna i ett alkärr får med tiden ett speciellt utseende genom att de bildar socklar. Sockelbildningen uppstår när alen växer på blöt mark som med åren dräneras och som leder till att marknivån sjunker. Det innebär att stambasen kommer upp högre och genom att alen har rötter som liknar styltor och föryngras genom stubbskott bidrar detta tillsammans att det bildas socklar vid stambasen. Det är en bra karaktär för att bedöma kärrets naturvärden eftersom det visar att alkärret är gammalt och dessutom är socklarna i sig bra mikromiljöer för främst växter, snäckor och insekter. Konkurrensen mellan träden och vedsvamparnas idoga arbete med att skapa död ved gör att det brukar bli gott om naturliga högstubbar, även klenare sådana. Perfekta boträd för både större och mindre hackspett och för den ovanligare mindre flugsnapparen som stortrivs i insektsrika miljöer.

Alkärr ska man glädjas åt och behandla med vördnad. Genom att vara rädd om alkärren får man dessutom stor naturvårdsnytta på ett begränsat område.

ATT SKÖTA ETT ALKÄRR

I den gröna skogsbruksplanen är alkärren vanligtvis klassade som NO (Naturvård Orört) eller NS (Naturvård Skötselkrävande). Valet av målklass grundar sig oftast på graden av vattenpåverkan. Det finns alltid en risk att gran tar över på sikt om vattenstörningen är för låg som den är på många platser där alkärret påverkats av dikning. Om man då vill behålla den artrika miljön kan man välja på främst två åtgärder. Antingen lägga igen dikena och se till att vattennivån höjs igen, eller hugga bort gran. Bäst blir det om man gör båda sakerna. Då slipper man också förhoppningsvis att komma tillbaka flera gånger för att hålla undan granen.

Alkärr räknas som hänsynskrävande miljöer och många är klassade som nyckelbiotoper. På så sätt utgör de en bra vägledning för prioritering av avsättningar i samband med skogsbruksplanläggning. På många platser i landet arbetar man också med att återskapa och förbättra alkärren. I och med bäverns återkomst i landet har vi fått draghjälp i återskapandet och skötseln av sumpskogar i stort. På gott och ont får man väl tillägga. Men bävern jobbade med detta långt innan människan kom in på planen och är nog den art som är bäst på att skapa sumpskogar medan människan är bäst på att ta bort dom.

ALSKOGAR FÖR VIRKESPRODUKTION

Som nämnts ovan så kan alen även förekomma på friska och torrare miljöer. Här finns det goda möjligheter för att bedriva alskogsbruk med generell hänsyn utan att äventyra höga naturvärden. Om trakten ligger nära ett vattendrag kan det vara klokt att koncentrera hänsynen till kantzonen.

VAD KAN MAN MER GÖRA MED ALEN?

Om man inte har annat för sig kan man alltid göra träskor då det anses att just alved är mycket lämpligt för detta. Men ännu bättre tycker jag det är att använda alspån vid rökning av fisk och kött. I livsmedelsbutikerna brukar det numera stå på förpackningarna om en vara är alspånsrökt, vilket visar att det är något man vill locka köparen med.

På 1100-talet levde och verkade den mytom­spunna Hildegard av Bingen. Hon var en ovanligt mångsidig person, nunna, filosof, musiker, för­fattare, kosmolog, med mera men också besjälad av att utforska naturmedicin. I denna strävan studerade hon även klibbalens egenskaper. Hon upptäckte att grötomslag av färska klibbalsblad är sårläkande och har du ont i halsen så är det utmärkt att gurgla sig med ett avkok av bark. Avkoket går också bra att använda till ”utvärtes spolning” där endast fantasin kan sätta gränser för i vilken omfattning detta bör göras.

Lycka till!

Text: Gustaf Aulén