Bilden ovan: Tack vare de små bygdesågarna med cirkelsågar fick skogen en ny användning och ett nytt värde.

Några bygder hämtade sina specialiteter ur skogen. Träkol och tjära hörde till de första varorna som tillverkades i stor omfattning. En annan produkt var pottaskan som innehöll kaliumkarbonat (K₂CO₃). Pottaskan fick man genom att bränna ved och sedan laka ut saltet ur askan. Av luten gjorde man tvål och såpa, men den användes även i textilindustrin och vid glasbruken. Bönderna i Göinge åkte med kistor och kärrhjul till slättens marknader.

SÅGVERKENS BEGYNNELSE

Det sågade timret blev den svenska skogsindustrins genombrott, en makalös exportframgång från 1800-talets mitt. Det är oklart när vattensågtekniken nådde Skandinavien, men de första beläggen för svenska vattensågar är från 1400-talet.

I slutet av 1500-talet undersökte kronan om det gick att anlägga större sågkvarnar i Norrland. Efter stora nordiska krigets slut 1721 kom den norrländska sågnäringen igång på allvar, delvis för export.
På 1740-talet inleddes ett teknikskifte från grovbladiga till finbladiga sågar. Uppfinnaren Christopher Polhem klagade över att bräderna från de grovbladiga sågarna var ”ludna som björnar”. Mycket av stocken gick förlorat i sågspån och ibland i hyvelspån.

ÄLVAR OCH ÅNGA

Genombrottet kom under 1800-talet. Västeuropas industrialisering drog med sig ett kraftigt ökat byggande. Där gick det åt många bräder. När England införde frihandel öppnades en väldig marknad.

Älvarna gav de svenska sågverken en konkurrensfördel – det var billigare och enklare att få fram stockarna än i andra länder. Vid seklets mitt kom ångsågarna, som hade större kapacitet och längre säsong än vattensågarna.

Tillväxten saknar utan historiskt motstycke. Åren 1846-1850 stod trävarorna för omkring 15 procent av exporten – i slutet av 1860-talet hade de ökat till mer än hälften.

En del av de första sågverkspatronerna blev fabulöst rika. Släkten Kempe stod bakom MoDo, men en annan familjegren byggde det överdådigt inredda Hallwylska palatset i Stockholm.

CIRKELSÅGARNA

Den stora berättelsen om den svenska sågverksepoken handlar om Norrlandskusten. Men lite i skymundan för ramsågarna växte ett annat slags sågnäring fram i södra Sverige. Den byggde på cirkelsågen som patenterats i Frankrike och England runt sekelskiftet 1800, men Christopher Polhem hade faktiskt konstruerat en vinddriven cirkelsåg redan i början av 1700-talet.

En av de första cirkelsågarna anlades vid Göta älv på 1850-talet, men det var först på 1870-talet som genombrottet kom. Cirkelsågarna användes framförallt vid mindre sågverk. Många av dem anlades vid södra Sveriges järnvägar, som kunde transportera både rundvirke och färdiga bräder.

Från 1870-talet fram till mitten av 1900-talet anlades tusentals mindre cirkelsågar. Cirkelsågarna spelade en viktig roll för omsvängningen i de sydsvenska böndernas syn på skogen. Tack vare de små bygdesågarna fick skogen en ny användning och ett nytt värde. Det bidrog till att göra rationell skogsvård lönsam och möjlig.

Med massabrukens framväxt...

MASSAINDUSTRIN

Sågverken kunde bara använda en del av stockarna. I början blev spillet träkol, lådor eller helt enkelt ved, men på 1870-talet anlades de första massafabrikerna. Ditintills hade papper gjorts av textillump – nu öppnade cellulosan helt nya möjligheter.

Sulfitprocessen gav den ljusaste och starkaste massan, som lämpade sig för tidningspapper. Sulfatmassan färgades brun i processen och användes i första hand till slitstarkt papper.

...kunde också granen och de klena träden förädlas. Bilderna ovan är från Södras massabruk i Mönsterås.

Från 1890 till 1920 gick massaindustrin igenom en väldig expansion. Tyngdpunkten försköts från sågverken till massabruken – från världens ledade exportör av sågade varor vid sekelskiftet blev landet den främste massaexportören vid första världskrigets utbrott.

Inte bara sågavfallet utan också granen och de klena träden hittade en ny avnämare i massaindustrin. Under sågverksepokens början hade bolagen bara varit intresserade av grova tallar. Granarna togs inte med i kontrakten förrän på 1860-talet.

PAPPERSBRUKEN

Tack vare tillgången på cellulosa blev Sverige en ledande pappersproducent. Redan kineserna hade tillverkat papper på 100-talet e.Kr. Den europeiska papperstillverkningen började i Spanien och Italien på 1200-talet. De första pappersbreven nådde Norden från påven i Avignon på 1350-talet.

De äldsta bevarade dokumenten i Norden är skrivna på pergament, som framställdes genom att man skrapade rent djurhudar och slipade ner dem till lagom storlek. Det var en omständlig process och materialet blev dyrt, så ibland skrapade man redan använda pergament en gång till – återbruk lönade sig.

I Sverige kom produktionen av träbaserat papper igång på allvar omkring 1900. Pappersbrukens expansion hämmades av att flera länder tog ut högre tullar på papper än på massa. Den ville reservera den mer lönsamma pappersproduktionen för sina egna producenter.

Ändå förmådde skogsindustrin hålla ställningen som Sveriges ledande exportbransch. Under de flesta åren från 1800-talets mitt och ett sekel framåt svarade sågverken, massaindustrin och pappersbruken för mellan 40 och 50 procent av den svenska exporten. Efter andra världskriget började andelen minska, men i absoluta tal har exportvärdet vuxit ända in i vår tid.

GAMMAL NORRLANDS AKVAVIT

Det var inte bara sågverken som avsatte nya industrier. Även cellulosaindustrin blev en grogrund för nya produkter. Redan tidigt började man fundera över nya användningsområden för fibrerna. På 1890-talet försökte Alfred Nobel framställa konstläder och konstgummi ur cellulosa. Ungefär samtidigt letade andra uppfinnare efter metoder att använda cellulosa till textilier. I vår tid hoppas man att detta ska kunna minska beroendet av bomull och oljebaserade konstfibrer.

En av biprodukterna från sulfitprocessen är monosackarider. Större delen av sulfitspriten användes industriellt, men 1919 blev det tillåtet att göra brännvin av sulfitsprit. Året därpå började ”Okryddat bordsbrännvin” att säljas, som senare döptes om till ”Okryddat taffel aqvavit”. Samma år kom ”Renat bordbrännvin”. ”Reimersholms Aqvavit” kom i handeln 1922 och ”Gammal Norrlands akvavit” 1928. En efter en försvann sedan dessa sorter – den sista var ”Gammal Norrlands Akvavit”, som slutade tillverkas 1988.

Text: Gunnar Wetterberg

Gunnar Wetterberg. Foto: Christine Olsson.

GUNNAR WETTERBERG är historiker, författare, utredare och tidigare diplomat. Han är också känd från tv, som en av experterna i programmet Fråga Lund. Som författare har Gunnar tidigare skrivit om bland annat Axel Oxenstierna, familjeimperiet Wallenberg samt Skånes 14 000-åriga historia. Just nu lägger han sista handen vid boken ”Träd – en vandring i den svenska skogen”. För Södras räkning har Gunnar skrivit specialversioner av vissa kapitel i boken. Artikeln ”Skogen – industrins moder” här ovan är en av dem. Läs också artikeln ”Bonden och skogen” av Gunnar Wetterberg.