Om bilden

Det behövdes en utbyggnad av industrin för att ta vara på överskottet på virke, inte minst klenved. Här anländer vedråvara till Södras massabruk i Mönsterås.

Skogsbönderna började organisera sig i föreningar redan under 1910-talet, precis som mjölk- och köttbönderna. Till en början var skogsföreningarna en rådgivande verksamhet när det gällde att stimulera en god skogsvård. Sverige var vid början av 1900-talet ett avskogat land. Skogen hade skövlats av skrupelfria skogsindustrier som köpte upp enskilda bönders fastigheter och avverkade dessa. Bönderna fick inte mycket betalt för sin skog och de kunde inte få någon vidare avkastning efter sina försäljningar. I Norrland finns ett exempel som kan sägas vara startskottet för de växande kooperationerna – Baggböleri. Uttrycket kom från den period då skogsägare i Norrland lurades att sälja sin skog för låga priser till bland annat Baggböle sågverk. Detta förbjöds genom Norrländska förbudslagen 1906.

Den första skogsägarföreningen bildades i Halland, 1913. I rask takt bildas sedan flera länsföreningar ibland annat Skaraborg, Kronoberg och Kalmar. 1926 bildades Smålands Skogsägareförening genom en sammanslagning av länsföreningarna. Det blev början på en rad sammanslagningar som har fortsatt sedan dess.

Ekonomiska föreningar

Brännved var det stora sortimentet under början av 1940-talet. På bilden syns två av Södras gengasdrivna lastbilar inköpta 1941.

Startskottet för ombildandet till ekonomiska föreningar var depressionen under 1930-talet som ledde till att staten stimulerade en övergång från importerade bränslen till svensk brännved. Handel med brännved förutsatte en juridisk person och flera av skogsägarföreningarna ombildades då till ekonomiska föreningar. Föreningarna köpte virke av sina medlemmar och sålde till sågverken och massaindustrierna. Pengarna betalades sen ut till medlemmarna som på så sätt fick betalt till det pris som var satt i förhand. En viktig del av verksamheten var också att bedöma virkesköparnas soliditet och ärlighet. Det förekom en väldigt ”liberal” virkesmätning med en felmätning på cirka 30 procent från uppköparnas sida. 

En skogsindustri växer fram 

1938 bildas Sydöstra Sveriges Skogsägareföreningars Förbund (Södra). Även förbundet organiserades som en ekonomisk förening, något som blev viktigt även för Södras fortsatta utveckling.

Södras första stora affärsmässiga satsning, och därmed språngbrädan ut i det industriella, blev en fabrik för tjära och terpentin i Lenhovda. Slutprodukterna användes som bränsle i företagets personbilar under krigsåren, såldes till sjukhus, militäranläggningar och enskilda fastighetsägare. 

Mönsteråsfabriken oktober 1964.

Det tar lång tid för skog att växa upp igen och den rovdrift som skogen hade utsatts för i norra Sverige blev mer och mer synlig. Under kriget hade detta dolts genom exportrestriktioner men efter krigsslutet blev bristen påtaglig. I södra Sverige såg det annorlunda ut. Efter krigsslutet minskade efterfrågan på brännved då importen av kol och olja kunde tas upp igen och bönderna fick svårt att hitta avsättning för klenvirket. 1944 svarade brännveden för 61 procent av virkesomsättningen. 1950 svarade den för 8 procent.

Det behövdes en industriell utbyggnad för att kunna ta hand om virkesöverskottet, speciellt när det gällde klenved. Avsättningsmöjligheter för sågverksavfall saknades dessutom. Inom Sydöstra förbundet räknade man ut att avfallet skulle kunna försörja en cellulosafabrik med över 100 000 tons kapacitet. 

 

...kommer icke de privata riskbärande kapitalet att visa intresse för våra problem, är vi också beredda att taga saken i egna händer och själva medverka till en utbyggnad av de virkes-konsumerande industrierna..

/gösta edström

I november 1958 kunde den första massan tillverkas i Mönsterås. Det var starten på investeringarna inom cellulosaindustrin. Djärva satsningar genom åren har burit frukt i ökad vedförbrukning, bättre virkespriser och god lönsamhet i fabrikerna. Vinsterna har byggt upp företaget och delats ut till ägarna. En industrikoncern var född.