Genom årtusendena har många människor arbetat i skogarna. I det längsta var skogen bara en syssla bland andra – eller, rättare sagt, många sysslor bland andra. För det var bara ibland man behövde fälla ett helt träd. Oftare handlade det om att skära och hamla löv till foder, ta hand om vindfällen och nedfallna grenar till bränne, hugga käppar till stängsel eller valla djuren till bete.

Veden tog en stor del av skogsböndernas vardag. I april var det en av de viktigaste sysslorna på gården. Jordbruket hade inte kommit igång, skogsbruket var över för säsongen. Då gällde det att få hem veden så att den kunde torka över sommaren. Att såga och klyva klabbarna var en kvinnosyssla, att lava veden i travar hör jag till alla barn som fått göra.

Bönderna skapade landskapet. I början av 1900-talet hade hundratals hektar skog blivit odlad jord innan de på nytt började beskogas.

Bondens landskap

Bönderna skapade landskapet, ett landskap som länge såg ut helt annorlunda än i dag. På 1600- och 1700-talen var gränsen mellan åker och skog inte lika skarp som i dag. Blandformerna var många och skapade mjuka övergångar. I åkrar och ängar stod ofta träd som gav löv till foder. Ask hörde till de träd som korna allra helst mumsade i sig. Längre bort började skogen tätna, men lövplantorna hann aldrig upp förrän de betades bort. Det var först en bra bit från byn som skogen kunde växa någorlunda ostört.

På 1800-talet förändrades bilden. Då blev gränserna tydligare. Utflyttningen av gårdarna efter enskiftet och laga skiftet innebar att många ängar, hagar och utmarker lades under plogen. Åkrarna ökade från 800 000 hektar i början av seklet till omkring 3,5 miljonerhektar vid dess slut. Antalet bönder ökade från 205 0000 år 1809 till 270000 år 1910. Hundratusentals hektar skog och ännu större utmarker hade blivit odlad jord, innan det vände efter sekelskiftet och de kargaste markerna beskogades på nytt.

Skogen får värde

Historiskt sett finns det tre olika "riken" i den svenska skogen. I Bergslagen hade bruken stora skogar, som först levererade ved till gruvorna och träkol till hyttorna, innan de gick i spetsen för exportsågarna under tidigt 1800-tal. När exporten inte kunde mättas drog bolagen upp i Norrland, där de tömde urskogarna runt sekelskiftet 1900.

I södra Sverige tog det tid innan bondeskogen blev industri. Långt in på 1900-talet var veden och skogsbetet huvudsaken. Under mellankrigstiden började fler skogsägare begripa att skogen kunde ha ett värde i sig. Den första skogsvårdslagen kom 1903 med budskapet var att skogsägarna skulle sörja för återväxten efter hyggena. Det var det fler och fler som tog till sig.

1948 års skogsvårdslag

Andra världskrigets slut blev upptakten till flera årtiondens regleringsekonomi även i fredstid. I detta ingick även en ny skogsvårdslag 1948, som riktade in skogsbruket på att producera så mycket virke som möjligt för industrins behov. Skogen fick inte slutavverkas så länge tillväxten fortfarande var god, men däremot borde den gallras för att kunna växa bättre.

Samtidigt förändrades definitionen av skogsmark. Hedar, sumpmarker men också hagar med inslag av träd definierades som skog, inte som jordbruksmark. Därmed blev ägaren skyldig att plantera igen dem. Fram till 1990 lades drygt två miljoner hektar gammal jordbruksmark igen. Staten betalade bidrag för planteringarna på en tiondel av dessa marker. Inte förrän på 1970-talet började man bekymra sig om naturvården.

Jord och skog

När skogsbetet upphörde löstes banden mellan jordbruket och skogsbruket upp. Näringarna var inte längre lika sammanflätade som när korna betade bland tallarna och svinen bökade efter ollon.

Ändå dröjde kopplingen länge kvar. I statsmakternas ögon var skogsbruk det självklara komplementet till jordbruket. Praktiskt taget allt skogsarbete bedrevs på vintern, när det var lugnt i jordbruket. Därför bestämde staten att ingen jord fick säljas utan så mycket skog som behövdes för att hålla brukaren sysselsatt året om.

Hur mycket skog var lagom för en gård? I ett cirkulär 1938 gjorde myndigheterna en tidskalkyl. Den utgick från hur lång växtperioden var i olika delar av landet, från 250 dygn längst i söder till 122 dygn längst i norr. Utöver detta behövde bonden 115 dagar för boskapsskötsel och underhåll. Skogsarealen skulle beräknas så att den räckte till för att hålla honom sysselsatt resten av tiden. På Söderslätt lämnade kalkylen ingen tid över åt skogen, men i norr skulle skogsbruket räcka till arbete i tre‒fyra månader.

Skogsbristens syndabock

Men bilden av bonden och kossan som skogsfördärvare dröjde sig kvar. Med återkommande högkonjunkturer för skogsindustrin efter krigsslutet ökade oron för att skogen inte skulle räcka till när industrin gick för fullt. Då gick i synnerhet skogsindustrins fackföreningar till angrepp mot det enskilda skogsbruket. Bönderna ansågs inte avverka tillräckligt mycket. Deras skogar påstods vara sämre skötta. Staten borde tvinga fram virket ur skogarna, genom tvångslagar eller ekonomiska styrmedel – eller genom att nationalisera skogarna.

I början av 1970-talet varnade många för att träets tid snart var över. Plast, betong och andra material skulle ersätta. Därför gällde det att hugga för allt vad tygen höll, så länge man fortfarande kunde få något betalt. Om bönderna inte begrep det skulle man tvinga dem. Pappersindustriarbetareförbundets ordförande Roine Carlsson (som senare blev försvarsminister) deklarerade: "Det är inte säkert att den som äger råvaran ska avgöra till vilket pris han ska sälja sitt virke och till vem."

Skogsvårdslagen 1948 riktade in skogsbruket på att producera så mycket som möjligt för industrins behov.

Mångfaldens räddare

Skogspolitiken från 1948 till 1993 innebar en allt hårdare detaljstyrning. Den medförde också en likriktning av landskapet. "Björken bort!" blev parollen, åtminstone som den nådde många av den tidens skogsbönder, även om ansvariga skogsvårdschefer menar att de aldrig uttryckte sig så onyanserat. Men någonstans på vägen verkar nyanserna ha gått förlorade.

Det spridda ägandet i skogen räddade mångfalden. Det gäller inte bara den biologiska mångfalden, utan också skogsskötselns egen. Det är lättare att hitta nya metoder istället för de gamla, om några sturiga skogsbrukare hanterat sina träd efter eget huvud. Tack vare skogsbruksområdena kunde också små skogsägare ta del av mekaniseringen från 1960-talet och framåt. Det var det staten insåg, när skogsvårdslagen 1993 lämnade mycket större utrymme åt den enskilde skogsägarens skötsel av sin skog.

Text: Gunnar Wetterberg

Gunnar Wetterberg. Foto: Christine Olsson.

GUNNAR WETTERBERG är historiker, författare, utredare och tidigare diplomat. Han är också känd från tv, som en av experterna i programmet Fråga Lund. Som författare har Gunnar tidigare skrivit om bland annat Axel Oxenstierna, familjeimperiet Wallenberg samt Skånes 14 000-åriga historia. Just nu lägger han sista handen vid boken ”Träd – en vandring i den svenska skogen”. För Södras räkning har Gunnar skrivit specialversioner av vissa kapitel i boken. Artikeln ”Skogen – industrins moder” här ovan är en av dem. Läs också artikeln ”Skogen - industrins moder” av Gunnar Wetterberg.