En känsla av rättslöshet

Tack för inbjudan och tack för möjligheten att få tala inför denna fina församling.

Kungliga skogs- och lantbruksakademien är ett viktigt forum. Här står samtalet och forskningen i centrum. Jag har blivit ombedd att ge några perspektiv ur markägarens, juristens och politikerns perspektiv. Jag vill göra ett tillägg här. Jag tänker också tala som medborgare i en demokrati.

Ofta fastnar vi i tolkningar av lagstiftningen, tillämpningar och praxis – eller brist på praxis. Men ibland behöver vi lyfta blicken från vår egen verksamhet och fundera över de långsiktiga konsekvenserna av vårt handlande. Låt mig därför inleda med en fråga: Vad händer när människor känner sig rättslösa?

Frågan formuleras på många sätt: Vad händer i ett samhälle när känslan av rättslöshet breder ut sig? Vi vet vad som händer. Länder med hög grad av korruption, hög brottslighet, låg skattemoral och ineffektiv administration har en sak gemensamt: människor litar inte på varandra och heller inte på staten. Vi ska inte fastna i en ”hönan och ägget”-diskussion. Vem eller vad som gick fel.

Faktum kvarstår. Utan tillit och förtroende kommer vi inte särskilt långt i våra ambitioner att bygga det goda samhället. Det gäller i synnerhet skogspolitiken. Den bygger på samverkan och dialog mellan skogsägare och myndigheter. Utan förtroende mellan de skogliga aktörerna kommer inte målen att nås.

Många talar nu om ett hårdare tonläge från skogsnäringen. Forskare och myndigheter varnar för en polarisering i debatten. Jag är ordförande för en ekonomisk förening med 51 300 skogsägare. Vi tror på den svenska skogspolitiken, på samverkan och dialog mellan olika sektorer. Men grogrunden för proteströrelser får sägas vara tämligen god för tillfället. Potentialen för populistiska rörelser att växa fram hänger samman med den ökade känslan av rättslöshet. Det, mina vänner, är något vi alla bör vara bekymrade över. När staten tar ifrån människor deras framtid och trygghet växer missnöjet, tilliten brister och den samhörighet - som är en förutsättning för demokratin – eroderas.

Vi ska inte vänta med förändringar till dess att människor inte ser något annat alternativ än protestera på gator och torg. Vi väntar inte. Jag väntar inte. Den hårdnade debatten har inte uppstått ur ett vakuum.

Låt mig berätta om Olle och Annelie. För fyra år sedan flyttar de från stan till en gård i Bollebygd, med närhet både till Borås och Göteborg. Vad de inte visste var att skogsfastigheter i närheten av städer är utsatta. Kanske borde de också ha räknat med att en fågelklubb hade för vana att besöka området. Vanligen blir man som skogsägare glad om man blir informerad om vilka arter som finns i ens skog. Att ha tjäder på sin mark är något man ska vara stolt över, inte rädd för.

Med inventeringsresultat av fågelklubben i ryggen bestämmer sig Skogsstyrelsen för att lämna en punktlista på åtgärder som i praktiken omöjliggör rationellt skogsbruk. Det här sker i samband med att en avverkningsanmälning lämnas in hösten 2016. Skogsstyrelsen har slagit en ring med en radie av en kilometer runt en tjäderspelplats. Ja, ni hörde rätt. En kilometer. Av Skogsstyrelsens beslut framgår att det inte utgår någon ersättning. Detta innebär att Olle och Annelie blir av med 400 000 kronor. Det är pengar som de är beroende av och som ingick i kalkylen för köpet av fastigheten. Vad gör man som markägare i ett sådant läge?

Ska man överklaga Skogsstyrelsens beslut, söka dispens hos länsstyrelsen eller stämma staten? I dag kan ingen svara på i vilken ordning, om man måste göra alla tre saker samtidigt. Eller om det ens lönar sig. Förenklat kan man säga att myndigheterna flyttat över sitt eget ansvar på domstolarna, som i sin tur inte förmår att skapa en praxis.

Lavskrikedomen i Mark- och miljööverdomstolen är talande. Efter tre års processande återförvisas ärendet till den lägre instansen. Är det ett nytt Sporrong-Lönnroth-mål vi har framför oss? Ni minns fallet i Europadomstolen om en fastighet som var underkastad expropriationstillstånd i 23 år och byggnadsförbud i 25 år.

Fallet var extremt och Sverige förlorade.Vi kan inte fortsätta att låta människor leva i undantagstillstånd i flera år. Det här väcker inte bara frågor om rättssäkerhet för den enskilde, eller om hur myndigheterna valt att hantera sina uppdrag. Det här handlar om en större diskussion.

Skogspolitiken från 1993 har fört mycket positivt med sig. Den ansvarsbundna friheten har gett fantastiska resultat, om man riktar blicken mot skogen. Men något hände också i organisationsstyrningen. När Skogsstyrelsen fick i uppdrag att balansera miljömål och produktionsmål delegerades en viktig konfliktdimension i svensk skogspolitik. Tidigare avgjordes balansen mellan miljö- och näringsdepartementen. Argumenten för produktion renodlades via Skogsstyrelsen och vägdes mot de miljömål Naturvårdsverket och Länsstyrelserna hanterade. Vad som skett inom Skogsstyrelsen är en förändring av policy, med allt starkare viktning mot miljö.

I dag kan man säga att vi har tre myndigheter som verkar för miljöintressena. Det har skapat en oreda i argumenten och balansen mellan produktion och miljö har gått förlorad. I denna styrningsmodell blir självfallet produktionsperspektiven lidande. Jag tror det är en förklaring till att vi står där vi står i dag. I artskyddsfrågan, när det gäller nyckelbiotoper, bevarandefrågor, digitala publiceringar av avverkningsanmälningar, vitesförelägganden, viltbetesproblematik – och så vidare.

Utan tydliga produktionsperspektiv går något förlorat. Det är inte tillväxten och exportens betydelse för samhällsekonomin som finns framför ögonen. Det är inte skogsnäringens villkor, markägarens situation, den grundlagsfästa äganderätten eller omställningen till en bioekonomi som intresserar.

Många i skogssverige, både skogsägare, medarbetare och industri hade sett fram mot en kraftfull utvecklingsstrategi från regeringen. Tyvärr blev resultatet i det nyligen presenterade skogspaketet snarast motsatt. Den näring som står för över 30 procent av Sveriges nettoexport försummas och den obalans som skapats på senare år mellan produktion och miljöhänsyn förstärks.

Det är vällovligt att vilja utreda art- och habitatdirektiv och frågan om nyckelbiotoper men under tiden drabbas skogsägarfamiljer dagligen av beslut som strider mot grundläggande rättssäkerhetsregler och som river sönder framtidsplaner för familj och företag. Värdet av gröna skogsbruksplaner och hållbar utveckling i skogen undermineras trots att nuvarande system faktiskt resulterat i tydliga framgångar både för miljö och produktion!

Regeringens agerande är dessutom konstitutionellt och demokratiskt tveksamt då hela upplägget i paketet gör att man undviker att riksdagen får säga sin mening i dessa viktiga frågor, ett tillvägagångssätt som ökar människors misstro.

Jag hoppas att den här dagen och det vi i dag ska diskutera kommer att sätta avtryck och förändra utvecklingen.

Tack för att ni lyssnade.